Visar alla artiklar i Praktiska konspirationer > M/S Estonia sänktes

Efter 23 år slår vågorna högre och högre bakom M/S Estonia-kulisserna

2017-09-28 19:31

Estonia-minneslund undangömd i Stockholm bakom Vasamuseet

Inslaget censurerad med felaktigt felmeddelande! Gå in på Whitetv och sök. - Efter 23 år av Estonia-mörkläggning blir det plötsligt vågor bakom M/S Estonia-kulisserna. Vi lever i en tid där allt fler begravda sanningar tränger upp till ytan.

Så många Estonia-inslag har det aldrig varit runt en vanlig Estonia-årsdag, som är den 28 september, då färjan sänktes denna natt 1994. Alla minns vad de gjorde när de fick den fruktansvärda nyheten att den estnisk flaggade bil- och passagerarfärjan M/S Estonia hade sjunkit mitt ute på Östersjön. Estlands stolthet, Estonia heter Estland på engelska.

Naturligtvis var det mycket fokus på 10-årsdaen och 20-årsdagen, men de andra årsdagarna brukar det vara kusligt lugnt. Ibland var det bara skeppsbyggnadsingenjören Anders Björkman och jag, Henning Witte, en gång ombud för nästan 1 000 Estonia-anhöriga och överlevande, som höll flaggan uppe med ett inslag på White TV. Ett av skälen varför jag startade White TV 2010/11 var att bekämpa Estonia-mörkläggningen!

Förra året, 2016, kom jag med en rapport om min Estonia-rättegång för 944 käranden i en domstol i Paris/Nanterre, mot tyska Meyervarvet, franska Bureau Veritas och svenska Sjöfartsverket. Processen sjösatte jag då för 20 år sedan och inget väsentligt har hänt sedan dess. Även där den totala mörkläggningen. Till 20-årsdagen av Estonias förlisning 2014 teg samtliga gammelmedia ihjäl rättegången, trots att denna var det enda som fortfarande var aktuell efter 20 år. Skälet var att journalisterna då hade varit tvungna att kontakta mig, den ende som har kunskapen där. Men jag blev ju effektivt svartlistat i Sverige sedan jag dristade mig 1999 att publicera bilder på de odetonerade bomberna på Estonias vrak, som för övrigt var orsaken till att Carl Bildt flydde politiken hals över huvud i augusti 1999.

Idag efter 21 år är det likadant, Estonia-processen pågår fortfarande men inte en enda förhandlingsdag om frågan vem som är ansvarig för Estonias förlisning, ingen dom heller. Bara juridiska dumheter. I Frankrike har etablissemanget lika mycket kontroll på sina domare som i Sverige, där domstolarna för länge sedan slutat att skipa rättvisa, vilket blir särskilt tydligt i upprörande milda domar mot kriminella invandrare, om det blir en dom vill säga ....

Rent av sensationellt var det idag att statsminister Stefan Löfven deltog i en Estonia-minnesceremoni vid det vackra minnesmonumentet Bruten linje i Tallinn. Det var modigt av honom. Han går kanske i Göran Perssons spår, som också ville att sanningen om Estonia-katastrofen kommer upp till ytan:

"För 23 år sedan förliste Estonia på Östersjön och 852 människor miste livet. På årsdagen av katastrofen deltog Sveriges statsminister Stefan Löfven i en ceremoni vid minnesmonumentet Bruten linje i Tallinn. Tillsammans med Estlands premiärminister Jüri Ratas och Finlands statsminister Juha Sipilä lade Löfven ner blommor vid monumentet.   ......

På natten den 28 september 1994 sjönk fartyget på väg mellan Tallinn och Stockholm.

Under ceremonin fastnade statsministerns blick vid ett namn på en av de omkomna som han själv kände, en person som jobbade fackligt på Ericsson.

– Det här är starkt och viktigt för våra tre länder, säger han om att uppmärksamma årsdagen." rapporterade TT i kväll. Då står det i alla landsortstidningar också. Mycket bra!

Men även andra tog sig tid att läsa och skriva:

- vaken.se visade igen min film Estonias stora hemliga hål;

- Kenneth Rasmussen aktualiserade sin blogg http://estonia.kajen.com/

- Tomas Brandberg på Samtiden skrev Varför sjönk Estonia?

- Fria Sidor seglade med M/S Estonia – Svenska statens haveri – sanningen har kommit ikapp

- SVT med Har kontaktat estniska regeringen om Estonia: SEA, Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga, har skrivit brev till den estniska regeringen och kräver att olycksorsaken utreds igen

- Expressen: Stefan Löfven hedrade Estoniakatastrofens offer

- Anders Björkman kom med Välkommen 2017 till min startwebbsida om Estoniaolyckan

- jag publicerade till nymånen september 2017 :

20 år sedan TV 3 Efterlyst tog upp Estoniafallet utan poliser i studion

inslaget är dock bortcensurerat hos Firefox/Google, som vanligt när informationen svider i skinnet på de mörka makthavarna:

- och inte minst Johan Ridderstolpe, min f.d. tekniske rådgivare, som kom ut med en mycket fin diktsamling om Estonias förlisning, här några smakprov:

VISIR:

Visir
Visir är något som skyddar
mot krafter, vågor, slag.
Visir är något som tryggar
ett fartyg på dess trad.
Visir blev något som skyddar
ett fartyg i sin grav.
Visir blev statens vapen mot
mot folket och dess krav.


Vik   Viktigt
Foton och kamera i livbåt nr 9,
väl hade han gömt bevisen.
Kamera och bilder togs omhand,
sen
plötsligt bilderna försvann.
Själv dog han där i havet,
vad han såg nu ingen vet.
Väl gömda filmer och ett märkligt försvinnande,
talar om för dig och mig att det han såg
inte skulle ses

Den andra filmen nedan är från Jutta Rabes sista dykning augusti 2001 (utan den amerikanska grindvakten Greg Bemis) med hjälp av en modig polsk dykare. Den visar explosionsskadorna vid Estonias för och hur bra filmkvalitet man kan få, om man vill. Det material som haverikommissionen JAIC publicerade hade med flit extremt dålig kvalitet.

Det är viktigt med en sanningskommission för Palmemordet och Estoniamassmordet!


Ryssarnas dokumentärfilmer om Estonia är mycket ärligare än de svenska. I den första ryska filmen nedan kommer ett vittne, Aivar Kaur, läkare på Diana II, till tals som såg den andre kaptenen Arvo Piht EFTER Estonias förlisning (från min 29:49 i den andra filmen). Officiellt anses han ha omkommit på Estonia. Läkaren Kaur uppger i den ryska TV-studion att de var fyra stycken som kände igen sin gamle kapten Arvo Piht direkt!

Varför har de svenska rysslandkorrespondenterna tjuvhållit på denna mycket avslöjande information?

 

20 år sedan TV 3 Efterlyst tog upp Estoniafallet utan poliser i studion

2017-09-20 19:17

Om en vecka är det 23 år sedan M/S Estonia förliste på den djupaste delen i Östersjön utanför finska Utö på vägen mellan Tallinn i Estland och Stockholm. Minst 852 människor omkom och minst 137 lyckades överleva. När jag i början av juli 1996 fick uppdraget av den största och enda internationella anhörigföreningen DIS att sjösätta den stora ansvarsprocessen om Estonias förlisning mot det svenska Sjöfartsverket, det tyska Meyer-varvet och det franska klassningssällskapet Bureau Veritas i Paris, trodde jag fortfarande på de lögn som svensk media, likriktat som nordkoreanska duracellkaniner, hade indoktrinerat oss med, att bogvisiret hade ramlat av, slitit med sig bogrampen/stävporten så att den öppnades helt och vatten hade kunnat forsa in på bildäck som sänkte färjan inom loppet på 45 min efter första slagsidan till styrbord.

Detta händelseförlopp strider mot fysikens lagar. Vatten på bildäck gör att en sådan färja slår runt och sedan flyter upp och ner på luften, som är innesluten under bildäck. Att Estonia försvann från vattenytan inom 45 minuter tvingar till antagandet att hon slagit läck under bildäck. Se mitt reportage om det stora hemliga hålet på M/S Estonia på styrbord här.

Först under hösten 1996 och därefter kom jag i kontakt med så många trovärdiga människor och fakta att jag fick lära mig att M/S Estonia sänktes. Jag kontaktade då samtliga riksdagsledamöter och media i Sverige för att slå larm. Ingen svarade. Den enda politikern som återkom, t.o.m. skriftligen, var Gudrun Schyman (då V). Hon upplyste om att det fanns en tyst överenskommelse bland alla riksdagsledamöter att inte slå politiska mynt av Estonia-frågan.

Bland media var det enbart TV 3 Efterlyst som hörde av sig. De var de enda som vågade att ta upp alla de märkligheter som vi hade stött på. Jag varnade dem att ta med polisen in i studion att ta emot tips. Vi hade listat ut att de poliser som redan effektivt hade mörklagt Palmemordet också hade samma uppgift för Estonia-massmordet. Efterlyst redaktören Andreas Rocksén invände att jag skulle vara för konspiratoriskt lagd och avstyrde mitt råd att köra sändningen utan polisen.

Men efter några dagar kontaktade han mig och viskade, att TV 3 hade hört sig för inom polisen och fått mina farhågor bekräftade. Det blev därför som jag ville och för första, och sannolikt också sista gången, i det anrika Efterlysts historia, så kördes programmet utan polisen i studion. I stället satt anhöriga, min sekreterare Sara och jag i studion och tog emot tips. En mängd sådana strömmade in, men tyvärr blev de stulna för mig under ett inbrott i mitt arkiv för några år sedan. Många viktiga Estonia-dokument försvann vid detta tillfälle ......

Jag hade också kontaktat Jan Guillou och Leif GW Persson vid flera tillfällen. På den tiden bodde de nära varandra. Men även dessa "hjältar"  hörde aldrig av sig och bidrog till mörkläggningen av Estonia-massmordet. TV 3 inslaget nedan sändes i maj 1997 för 20 år sedan. Därefter kickades sidekicken Brynolf Wendt och grindvakten Leif GW kom in till Efterlyst istället. Sedan dess har de aldrig tagit upp Estonia-frågan något mer.

Den första filmen visades en gång tidigare på WTV, men inte de andra.

TV3 Efterlyst en gång utan poliser: M/S Estonia; inslaget är blockerat på Google med ett lögnaktigt 404-felmeddelande:

Det är ingen slump att inslaget publiceras idag under nymånen.

 

 

Ännu en läsvärd Estonia-mörkläggning av Stefan Torssell

2016-11-29 00:00

Denna recension av Stefan Torsells nya Estoniabok var en beställning av Nya Tider, som dock tyvärr inte publicerade den:

 

Ännu en läsvärd Estonia-mörkläggning av Stefan Torssell

Stefan Torssell är känd skribent från Avpixlat och ofria Fria Tider. Han fick 1995 kort efter M/S Estonias förlisning den 28 september 1994 jobb hos Sjöfartsverket i Norrköping som byrådirektör. Var detta en slump?

Stefan Torssell har aldrig spelat en roll i sökandet efter Estoniasanningen. Först ca. tio år efteråt dök han upp och lämnade några avslöjande avtryck. Efter lång tid har han nu sommaren 2016 kommit ut med en bok om Sveriges största katastrof i modern tid: M/S Estonia Svenska statens haveri.

Boken är mycket väl formulerad och stundom kryddat med humor där det passar med hänsyn till det blodiga ämnet. Torssell går inte så mycket in i de tekniska frågorna utan belyser mera samhällets agerande. Bra är att han ger fokus på Bertil Calamnius och dennes familjs lidande (sid. 382 f). Enbart passagerna där Torssell läser lusen av Carl Bildt, Mona Sahlin och Sjöfartsverkets övermörkläggare Johan Franson är värda att köpa och läsa boken.

Intressant är också den helt nya uppgiften, att en amerikansk ubåt skulle vara inblandad i Estonias förlisning, Albany II (sid. 347). Tyvärr anges inga källor.

Den som inte är insatt i Estonia-frågan kan skaffa sig en snabb överblick, men skall inte tro, att man får hela bilden. Boken tar i itu med många skandaler och mörkläggningar, men förtiger systematiskt de mest känsliga bitarna, precis som de flesta andra Estoniaböckerna. De källor som Torssell citerar flitigast är typiska mörkläggarböcker: man släpper fram några skandaler men det mest explosiva materialet undanhålls.

Så har det varit hela tiden i Estoniasåret, ju tidigare publikationerna är, desto större mörkläggning. Ju mer Jutta Rabe och jag har publicerat och fokuserat på att M/S Estonias förlisning var det största massmordet i svensk historia, desto mer har publicerats, som ger en bättre uppfattning om Estoniagate, men aldrig hela den tillgängliga bilden.

Trots mycket bra kritik mot Sjöfartsverket förtiger Torssell den juridiskt svagaste punkten, att deras kontroll av Estonia strax före den sista resan gjordes i privaträttslig ram, som välbetald konsult, och inte som myndighet, vilket hade det gjort lättare för Sjöfartsverket att smita från ansvaret i min stämning mot dem i Paris-domstolen för exakt 20 år sedan.

Torssell utelämnar systematiskt alla bevis för att M/S Estonia attackerades med flit, som  t ex jag har sammanställt i min bok M/S Estonia sänktes. Jag och boken nämns över huvud taget inte i Stefans bok trots att vi känner varandra sedan 2014, då vi gjorde en populär intervju för White TV om Estonia, som inte heller hänvisas till.

Här listas nu några av de viktiga fakta som Torssell mörklagt och förtigit för att läsaren inte skulle kunna dra slutsatsen att Estonia sjönk efter en explosion ombord (se sid. 312 i boken, alla sidor ovan och nedan relaterar till Torssells nya bok):

1. Trots att Torssell citerar nyckelvittnet Carl Övberg ofta, får läsaren inte veta att Övberg såg svart rök från fören som indikerade en explosion (sid. 101)

2. Inget om talrika bombhot mot Estonia före förlisningen, som resulterade i flera RITS-bombövningar med helikopter, polis och hundar ombord.

3. Inget om att besättningen faktiskt under förlisningen gick ut med ett larm: Mr. Skylight 1+2, ett brandlarm på bildäck och därunder!

4. Inget om de kända nummerplåtarna från de militära lastbilarna som kördes ombord sist i Tallinns hamn.

5. Inget om två mindre båtar som i motsats till alla andra inte närmade sig den sjunkande Estonia för att rädda, utan stack fortast möjligt därifrån till den finska skärgården resp. Oskarshamn. Överlevaren Thure Palmgrens centrala vittnesmål (även om explosionerna) förtigs helt av Torssell.

6. Inget om polisens extremt negativa behandling av överlevande innan de fick gå i land i Sverige.

7. Inget om de påfallande många säkerhetstjänster från olika stater som tryckte sina smutsiga näsor i fallet.

8. Inget om sambandet mellan Palmemordet och Estoniamassmordet, t.ex. förtigs på sid. 148 f att Walter Kegö är en ökänd Palmemörkläggare från Säpo. På sid 251 f nämns inte att publiceringen av JAIC-rapporten kolliderade med riksåklagarens resningsansökan i Palmemordet, så att samtliga journalister var på den presskonferensen och inte på vår.

9. Inget om att Carl Bildts lögnstory om bogvisiret är precis den falska flaggan som massmördarna redan planerade innan de slog till mot Estonia.

sprängskador där bogvisiret satt, foto Jutta Rabe

10. Inget om att visiret sprängdes bort (sid. 139) trots klockren teknisk bevisning. Inget om Brian H. L. Braidwoods sprängutredning.

11. Inget om min stämning av svenska staten inför domstolen i Strasbourg mot betongövertäckningen och domstolens skandalösa beteende. Det stämmer inte att Estoniafrågan aldrig har prövats rättsligt.

12. Inget om min sändning på TV 3 Efterlyst 1997 (för första gången utan poliser) där bara ett enda medium vågade ta upp misstankarna om massmord på M/S Estonia.

13. Inget om våra filmbevis på det stora hålet på styrbordssidan (sid. 175). Inget om det bortklippta filmmaterialet.

14. Nedvärdering av mitt stjärnvittne militärdykaren Håkan Bergmark utan konkreta fakta. Han såg att hålet hade sprängts (sid. 139). Inget om alla hot mot Håkan, som han berättade för mig och som förklarar varför han blev svår att få tag på.

15. Inget om de sensationella bombbilderna på vraket som Johan Ridderstolpe och jag hittade och som gav en stor vändning i hela Estoniadiskussionen. Dessa bombbevis var det egentliga skälet, varför Carl Bildt så plötsligt avgick augusti 1999 utan ett nytt jobb. Torssells uppgifter stämmer inte (sid. 198).

16. Jutta Rabe svartmålas på felaktiga grunder med syftet att hennes sprängutredningar skulle minska i värde (sid. 312). Jutta Rabe har aldrig mörklagt i motsats till Stefan Torssell!

17. På sid. 114 ges ingen förklaring vilken Analysgruppen är, trots att den citeras. Dess ordförande Röda kors chefen Peter Örn (L) nämns inte i hela boken, då han rekommenderade på regeringens uppdrag 1998 att kropparna skulle bärgas. Då flera har sprängskador hade skandalen blivit ett faktum. Mona Sahlin saboterade sedan regeringens egen rådgivare, efter att Bill Clinton hade ringt statsminister Göran Persson samma dag, som Peter Örn lät sin bomb brisera.

18. Inget om Svenska Dagbladets och Aftonbladets förtalskampanj mot mig efter bombfilmerna som ledde till en ny Estonia förening: Estonia Litigation Association (ELA).

19. Inget om vår stora demonstration på Norrmalmstorg 2002 med samtliga anhörigföreningar, där vi visade bilderna på de odetonerade sprängladdningarna som hittades på Estonias skrov.

20. Inget om Jutta Rabes och min Estonia-fictionfilm Baltic Storm och censuren mot den bara i Sverige.

21. Torssell svartmålar vittnet Silver Linde, som dömts för narkotikasmuggling (sid. 219), men upplyser inte läsaren om min utredning att Linde blivit oskyldigt dömd för att minska hans trovärdighet om påståendet att han delade sjukhusrum med Kalev Vahtras, en av de som överlevde men sedan mystiskt försvann. Torssells påstående att det skulle finnas ”ytterst oklara uppgifter om hans överlevnad” stämmer inte (sid. 364). Det finns klara uppgifter om mordet på honom efter att han överlevt.

22. Inget om att TV4:s hela Estoniaarkiv förstördes med flit av TV 4.

23. På sidan 191 skriver Torssell att 1 300 anhöriga stämde bl. a. rederiet i Parisdomstolen den 17 september 1996. Det var 944 anhöriga som stämde Sjöfartsverket, klassningssällskapet Bureau Veritas och Meyervarvet i Paris, men inte rederiet!

24. På sidan 318 anges felaktiga grunder varför Sjöfartsverket plötsligt inte längre är med bland de som stämts i Paris. Faktum är att den av mig valde franske advokaten fick så många påtryckningar att han var tvungen att släppa Sjöfartsverket ur processen utan de anhörigas medgivande! Han vägrade ge mig skriftliga uppgifter om processen trots att jag var hans uppdragsgivare. Jag var tvungen att anlita en annan advokat i Paris på egen bekostnad för att få veta vad som pågick i processen.

25. Inget om försäkringsbolagens konspiration.

26. På sidan 191 skriver Stefan Torssell: ”Det är omöjligt att ta reda på vad Parisprocessen handlar om.” Även det är en felaktig uppgift. Stefan och jag känner varandra sedan 2014 och har haft en positiv kontakt. Varför frågade han mig som upphovsman till Parisprocessen aldrig? Vi hade ju diskuterat många Estoniafrågor. Att ta reda på ansvarsprocessen var alltså enkelt för Stefan. Han ville inte. Bara de felaktiga uppgifterna om den enda officiella händelsen, som fortfarande är aktuell i Estoniafrågan efter 22 år, drar ner trovärdigheten av Torssells bok mycket starkt.

Min slutsats efter läsningen av M/S Estonia Svenska statens haveri är att Stefan Torssell inte är en fri man. Han har en mäktig uppdragsgivare och den är kriminell.

 

Henning Witte Stockholm den 21 september 2016

 

Annat om Estoniagate på WTV:

Chalmers Estonia-ljuger för hela världen; svensk vetenskap en hora

 

 

Samma lögnmönster hos MH17 JIT rapport som hos M/S Estonia JAIC Commission

2016-09-30 17:30

Den 28 september 2016 var det 22 år sedan M/S Estonia sänktes. Just den dagen väljer den internationella kommissionen om den malaysiska Boeing 777 MH17 kraschen över Ukraina den 17 juli 2014, Joint Investigation Team, JIT, att publicera sin delrapport.

JIT:s utredning har slående likheter med Estonia-utredningen som gjordes av Joint Accident Investigation Commission, JAIC:

1. Båda pekar ut en oskyldig som blev inbyggt i händelseförloppet från början som falsk flagga: Ryssland resp. det tyska Meyervarvet.

2. I båda kommissioner har det land mest att säga som står under den största misstanken att ha begått massmordet: Ukraina resp. Sverige.

3. I båda kommissioner får den falska flaggan inte vara med i utredningen: Ryssland resp. Meyervarvet

4. Båda kommissioner kom först med delrapporter som pekade ut den oskyldiga falska flaggan (Ryssland/Meyervarvet), men reserverade sig samtidigt att detta inte skulle vara det slutgiltiga resultatet.

5. Båda kommissioner hade deltagande länder som var direkt jäviga: Ukraina / Estland (där rederiets ägare satt med i kommissionen, Enn Neidre och Andy Meister).

6. Båda kommissioner struntade i nyckelbevisning: JIT i de amerikanska och ryska radarbilderna och radiotrafiken mellan Kiew-tower och piloterna från MH17 (allt med undantag av det ryska materialet hemligstämplades). JAIC klippte bort centralt filmmaterial från dykundersökningarna av vraket 1994 och friserade vittnesmål från besättningen resp. struntade i att höra de överlevande som inte tillhörde besättningen.

7. Båda kommissioner struntade i teknisk bevisning utan höll bara på med modellförsök (Estonia: SSPA och Chalmers, som riggade modellen med en hemlig ventil under vattenytan, så att sjunkförloppet passade till de officiella lögnerna, som strider mot fysikens lagar)

cockpit efter 30mm kulregn

MH17 pilotens sits genomborrad av 30mm kulhål

8. Båda kommissioner kommer med förklaringar som strider mot fysiken: MH17 genomborrades av många 30 mm hål i cockpit, som var lika stora i diameter. En "buk"-missil river hål i flygplanskroppen, som har olika storlek och former. Estonia kunde inte sjunka med vatten på bildäck, enbart kapsejsa, vilket hon inte gjorde.

9. Båda kommissioner kommer med inga bevis utan bara påståenden. YouYube filmerna med ljudbanden som "pekar ut" Ryssland lades upp av den ukrainska säkerhetstjänsten en dag före katastrofen.

10. Båda kommissioner har förlängt utredningstiden, JIT-MH17 till 2018 och JAIC till 1997.

11. Båda rättegångar saboterades på ett skandalöst sätt. Giemullas MH17 process i Frankrike och min Estonia-process i Frankrike. Vi är båda tyska advokater.

12. I båda kommissioner spelar underrättelsetjänster en central roll, den ukrainska underrättelsetjänsten SSU och Mossad: "Israels angrepp på Gaza inleddes bara timmar efter att MH17 sköts ned – vilket innebar att vad som skulle kunna ha blivit ett ramaskri över det blodbadet inledningsvis försvann i medias lögner om MH17." (citat från Kristoffer Hell)

resp. MUST och Mossad i Estoniagate.

Tidiga bevis på White TV (WTV) att MH17 sköts ner av Ukraina:

MH17 smoking gun: 30mm skotthål i cockpit;

Nya bevis att Ukraina sköt ner MH17 med minst en SU25;

Nya fakta att Ukraina sköt ner MH-17 med en SU-25;

MH17 crash leaked tape proven FAKE by audio analysis. ?????? from Max van der Werff on Vimeo.

 

Estonia-rättegången i Paris 20 år, inget resultat ännu

2016-09-28 18:42

foto Henning Witte

I mitten på juli1996 fick jag uppdraget av den största och enda internationella anhörigföreningen efter Estonia-katastrofen, Den Internationella Stödgruppen (DIS), att ta hand om den stora ansvarsprocessen efter den största civila fartygsförlisningen i Europa i modern tid med nästan 1 000 döda. Det var bråttom, om två månader skulle alla skadeståndskrav preskribera enligt internationell sjörätt. Rorofärjan sjönk den 28 september 1994 för 22 år sedan på väg från Tallinn till Stockholm.

De närmaste två år innan hade ett internationellt advokatteam skött denna fråga under ledning av den amerikanske advokaten Richard Singleton. Officiellt hade USA inget med fallet att göra, då det inte fanns amerikanska offer ombord och amerikansk rätt inte vidrördes på andra områden heller. Men vi vet nu att USA spelar en avgörande roll i mörkläggningen av fallet och att den svenska militära underrättelsetjänsten MUST hade bemannad styrelsen av DIS, bl. a. med majoren Allan Sooman.

Singleton hade byggt upp ett team av sju advokater från Sverige (advokatfirman Vinge), Norge, Tyskland och Frankrike. Det enda de åstadkom var en processtrategi att mörklägga fallet. Bara det tyska Meyervarvet och det franska klassningssällskapet (en slags bilprovning för fartyg) Bureau Veritas (BV) skulle stämmas. Dock inte det svenska Sjöfartsverket, som hade åtagit sig säkerhetskontroller på Estonia på privaträttslig basis som konsult åt den unga estniska staten. Sjöfartsverket hade uppdraget av staten att gå med vinst och då gällde det att fakturera bra. Den estniska staten luggades rejält, trots extremt bristfälliga kontroller. Ekots Erik Ridderstolpe grävde upp blodsfakturorna senare.

Singletons advokatteam hade inte kommit igång under de nästan två år. Ingen hållbar strategi, inget vettigt alls. För att rädda fallet kopplades jag in i sista sekund. Jag blev chockad. DIS ville att jag skulle samarbeta med dem, men jag vägrade. Då fick jag uppdraget ensamt för 944 käranden, och knappt någon tid.

Jag tillskrev alla i det tyka och franska teamet om de kunde tänkas samarbeta med mig, men de var trogna mot Singleton. Då fick de foten allihopa. Singleton kom direkt med stora arvodeskrav. Han visste att de anhöriga hade samlat ihop en ansenlig processkassa, vilken Singleton ville ha ensamrätt på.

Jag hetsade den internationella sjöfartstidningen Lloyd's List på Singleton och berättade för dem vilken klåpare han är. Hela branschen kunde läsa det. Jag hotade Singlteon med flera inslag. Då gav han sig och fick inte en spänn.

Jag valde en fransk advokat med sjörätt som specialitet, som jag kände från den tysk-nordiska juristföreningen: Erik Schmill i Paris. Enligt europeisk processrätt kunde vi göra en s.k. forumshopping, välja mellan Tyskland (varvet), Sverige (Sjöfartsverket) och Frankrike (Bureau Veritas). Tyskland hade varit bäst för mig, då jag är tysk advokat och detta hade gett mycket reklam. Men jag såg redan då att Sverige och delvis Tyskland deltog i den stora mörkläggningen av Estoniakatastrofen. Dessutom har Frankrike Europas modernaste skadeståndsrätt och Sverige det sämsta. Därför blev det Paris, Nanterre, där BV har sitt huvudsäte.

Före inlämnandet av stämningsansökan den 17 september 1996 vid tingsrätten i Nanterre hade jag bett anhörigföreningen SEA med deras advokat Mats Wikner om ett möte med mig och Schmill på mitt kontor i Stockholm. Det fanns en liten juridisk risk att deras lilla Estonia-process för sex anhöriga skulle kollidera med vår. Dessa sex hade nämligen heroiskt tackat nej till alla försäkringspengar från rederiet Nordström & Thulin, för att kunna stämma dem. Problemet var bara ett den urgamla Sjölagen hade precis förnyats och enligt dessa klara lagregler gick det inte att hålla rederiet ansvarigt. Deras process var dömd att misslyckas. Därför bad vi dem att vänta med att lämna in sin stämningsansökan, så att 944 skulle få företräde för 6. Detta vägrade de dock. SEA är också kontrollerad av den svenska militären.

Vi enades om en kompromiss: DIS och SEA skulle lämna in sina stämningar samtidigt. Men de svek överenskommelsen och lämnade in sin utsiktslösa stämningsansökan före oss, utan att informera oss. Detta bidrog till att vår rättegång kunde saboteras fram till idag, under 20 år! Tack SEA och Lennart Berglund!

Det första som de tre svarandena invände i Paris var naturligtvis, att det pågick en Estonia-rättegång i Sverige med sex man och att det fanns risk för motstridiga domar inom EU och därför skulle Parisdomstolen vänta, tills hela processen i Sverige blev klart.

Domaren Xavier Raguin i Paris nappade mer än gärna på detta och satte så effektivt stopp för 944 käranden från 19 olika länder. Problemet var bara att det inte fanns risk för motstridiga domar, då vi inte hade stämt rederiet (vilket oseriösa skribenter som Stefan Torssell påstår) och de sex hade inte stämt varvet, BV eller Sjöfartsverket. Det var fyra olika problemområden. Hovrätten i Versailles (mycket vacker byggnad) tyckte som vi och återförvisade till Nanterre. Men de var politiskt styrda och ändrade inget.

Slutligen hamnade Estonia-rättegången i Frankrikes högsta domstol som återförvisade till Versailles, vilket i sin tur överklagades av våra motparter, trots att året 2002 redan passerat för länge sedan. Då förlorade nämligen de sex sabotörerna sin Estonia-process i Sverige hos Högsta domstolen av precis de skäl, som jag hade förutspått.

Vi trodde ju att vägen i Paris nu skulle vara fritt, men icke sa Nicke.

Parisdomstolen hade nämligen torpederats från flera håll. Redan under den första förhandlingsdagen den 21 oktober 1996 satt en fransk åklagare på domarbänken. Schmill var upprörd. Sedan WW2 fanns en nödregel i den franska civilprocesslagstiftningen, att en åklagare får övervaka ett tvistemål, om vitala intressen för den franska staten berörs. Det fanns dock bara två franska offer och BV var ett rikt multinationellt bolag, som inte skulle gå i konkurs efter våra skadeståndskrav.

Kort innan hade nämligen rättschefen i det svenska kommunikationsdepartementet, Anders Iacobaeus, gått ut offentligt och hotat att påverka domstolen i Nanterre med diplomatiska medel, att inte tillåta en dykundersökning av vraket, som den franska juridiken gav oss rätt till. Frankrike hade då inte skrivit på den kriminella dykförbudslagen.

Mycket riktigt, så bröt den franska domaren mot fransk lag, och vägrade att ge oss bevissäkringsförfarandet (référé), där vi krävde en fullständig dykundersökning av vraket, då vi redan visste, att Sjöfartsverket och andra hade klippt bort centrala filmdelar efter deras dykningar 1994.

Sedan blev konspirationen mot Estonia-rättegången ännu värre. Inte bara jag utan aven Schmill blev hotad. Han slutade kommunicera med mig och svarade knappt, när de anhöriga hörde av sig. Jag var tvungen att anlita en annan advokat i Paris på egen bekostnad för att kunna veta vad som hände under rättegången. Naturligtvis vägrade de svenska försäkringsbolagen under ledning av Folksam att betala detta.

De hade även slutat betala mig efter alla smutskastningsartiklar mot mig på första sidan med bild i SvD och AB.

Så blev rättegången även en ekonomisk katastrof för mig, trots god betalning i början.

Schmill fick så mycket påtryckningar att han även släppte Sjöfartsverket ur rättegången, utan att jag eller de anhöriga hade gett tillstånd till detta. Hade jag velat anmäla honom till samfundet, så hade han åkt ut kvickare än fort. Men jag anmälde inte, då jag visste, vilka brottsliga krafter som tryckte, främst Mossad och CIA.

Detta är ett av skälen varför Mossad får så mycket stryk på White TV. När media svartmålade- och svartlistade mig, efter att jag dristade mig att publicera bilder på odetonerade bomber på Estonias skrov, lovade jag mig att en dag ha en egen Tv-kanal.

Jag har de senaste veckorna ideligen försökt att få kontakt med kollegan Schmill i Paris. Han svarade bara en gång och då bad han att jag skulle återkomma, då han var på tjänsteresa i Moskva. Sedan dess har han vägrat att svara. Det enda jag vet i dagsläge är att processen är vid liv, men nästan död. De anhöriga fick varken sanningen eller skadestånd. Inte en enda förhandlingsdag om frågan, vem som är ansvarig för M/S Estonias förlisning och det oändliga lidandet för hundratusentals anhöriga.

Jag tar inte illa upp. Det är synt om Schmill. Han är inte lika fri som jag .......

Filmen är från 20-årsdagen, då ingen svensk journalist vågade berätta om Estonia-processen, eftersom detta hade inneburit att nämna mig, trots att processen är den enda officiella händelsen, som fortfarande pågår. Allt annat har gått i graven, även Mona Sahlins rykte.

Annat om EstoniagateWhite TV, som där även har sin egen meny:

Hela Sverige ljuger om Estoniakatastrofen;

Estonia filmen Baltic Storm utsatt för svensk konspiration;