När jag 2011 fick vetskap om att Anders Jallai var på väg att skriva en roman om Estonia, blev jag mycket imponerad över att han hade modet, att i Sverige offentligt våga beröra ett 'tabubelagt' ämne. Själv hade jag ju fått mycket skit för mitt engagemang runt M/S Estonia, när jag som ombud för den största Estonia-föreningen, genom min bok M/S Estonia sänktes och mitt initiativ/råmanus för Jutta Rabes spelfilm Baltic Storm, försökte avslöja för allmänheten att fartyget sänkts genom ett attentat. Jag köpte då Jallais två första romaner, Spionen på FRA, som handlar om spionen Wennerström, och Landsförrädaren, där mordet på Olof Palme står i centrum.

 

Wennerström-affären kan jag inte bedöma, men avseende Palme-mordet fick jag göra en rejäl djupdykning, då detta har ett nära samband med attentatet mot M/S Estonia, eller vad jag vill kalla 'Estoniagate', Sveriges värsta massmord genom tiderna.

 

2011kontaktade jag Anders Jallai och han sade då att han gärna skulle vilja göra en intervju med mig för sin nya Estonia-roman. Detta med hänvisning till att han redan läst min bok M/S Estonia sänktes, som alla kan ladda ner gratis här.

 

Tyvärr blev detta möte aldrig av, eftersom Jallai påstod sig att inte ha tid. Senare när jag i mitten på april 2012, på ABF-huset i Stockholm, höll ett föredrag om Estonia, vilket sanningsrörelsen Vaken.se hade ordnat, så dök Anders Jallai upp ca. en kvart efter föredragets inledning. Han smög in och satte sig längst bak i rummet, försvann ut under pausen och stack iväg ca. 10 minuter innan jag var klar med mitt föredrag. Efter vår tidigare rätt så vänskapliga kontakt per e-post, så hade jag förväntat mig att Jallai skulle försöka ta kontakt med mig, men något sådant skedde ej, och jag blev rejält besviken på honom.

 

Sedan efter att jag läst hans Estonia-roman, Natoagenten, blev min besvikelse än större, då jag uppfattade hans roman som en omoralisk mörkläggning. De Estonia-anhöriga jag pratade med är också upprörda. Romanen är visserligen mästerligt skriven, med väl genomtänkt dramaturgi och med mycket spänning, men problemet är att Jallai marknadsför sig som en sanningsspridare. Han påstår att han sitter på unika källor inom spionvärlden, som ger honom möjlighet att äntligen kunna presentera sanningen i den svenska samhällskroppens stora varbölder. Enbart sekretesslagen skulle ha gjort att han valde romanformen. För att höja trovärdigheten i sina böcker, återger han autentiska källor med kursiv stil.

 

Tidigt i boken leder han in läsaren på samma linje avseende M/S Estonia, som den internationella haverikommissionen (JAIC) förespråkar, och att de nog har rätt i sitt påstående att vatten på bildäck sänkte färjan. Han berör inte de uttalanden och utredningar, som talrika experter, inkl. flera skeppsbyggnadsingenjörer givit, om att detta strider mot naturlagarna. Vatten på bildäck kan omöjligen sänka en färja av denna typ. Det enda som kan hända är att färjan slår runt/kapsejsar. Se närmare info. i min film Estonias bomber.

 

en kapsejsad färja, källa skeppsbyggnadsingenjör Anders Björkman

 

Till och med den dåvarande statsministern Göran Persson sade till mig under ett möte maj 2000, att ”det är ju lätt att begripa, att vatten på bildäck inte kan ha sänkt en sådan färja”. Hon måste ha slagit läck under vattenytan på styrbords sida, eftersom hon fick stark slagsida åt styrbord och sjönk på mindre än en timme. Ett extremt snabbt sjunkningsförlopp för en så stor färja. De tekniska förutsättningarna för JAIC:s amsagor om förlisningen existerar ej. Detta eftersom färjan rymmer mer än 12.000 kbm luft under bildäck, luft som måste ut om fartyget skall kunna sjunka. Men M/S Estonia saknade en naturlig öppning i skrovet, för att denna luft skulle kunna läcka ut. Det enda som skulle hänt, om man nu skall fästa någon som helst tilltro till JAIC:s lögnaktiga teori om vatten på bildäck, är att färjan kapsejsat och flutit på den instängda luften, dvs. precis vad som hände med bilfärjan Jan Heweliusz i januari 1993.

Jan Heweliusz

 

Sedan framför Anders Jallai den oförskämda lögnen, om att det skulle gå ”rykten” om ett stort hål på babordssidan. Men sanningen är att information om ett stort hål i skrovet, dels inte handlat om ”rykten”, utan om teorier baserade på sjunkförlopp, trovärdiga vittnesuppgifter och fysikaliskt-tekniska förutsättningar. Dels att dessa teorier – vilka senare bevisades sanna – alltid avsett ett hål på styrbordssidan. Detta eftersom Estonia fick slagsida åt styrbord. Jallais påståenden om ”rykten” och hål på babords sida, är därför inget annat än ett elakt försök, att vilseleda sådana som inte är närmare insatta i ämnet.

 

Trots att det finns klockren teknisk bevisning om existensen av ett hål i skrovet, skriver Jallai även på sin blogg att det inte finns något sådant hål. Att Jutta Rabe inte kunde påvisa hålet under sin undersökning aug 2000 berodde dels på bristande tid och framförallt på att mörkläggarna senare har hällt sand och makadam på hålet, som dessutom förmodligen delvis göms av havsbottnen. Han nämner inga av nyckelbevisen för hålet, fast jag hänvisade honom till att informationen rörande min Estoniaforskning ligger på White TV, och att Jallai där hade möjlighet att titta på bl.a. det filmade bevismaterialet. Angående bevisen: se min film ”Estonias stora hemliga hål”.

 

Jallai dristar sig också till att svartmåla ett nyckelvittne som sett hålet, den svenske militärdykaren Håkan Bergmark. I romanen sätter han inte ut namnet, men den som studerat 'Estoniagate', vet att det är dykaren Bergmark det handlar om. Honom träffade jag av en händelse på en privat fest i december 1999 där vi blev goda vänner, vilket ledde fram till att vi firade millennieskiftet tillsammans i min lägenhet i Stockholm. Kort innan hade jag förmedlat kontakt mellan Bergmark och Jutta Rabe, som resulterade i en mycket avslöjande intervju. Så pass avslöjande att det var nödvändigt för tyska Der Spiegel, att censurera bort densamma. Detta verkställdes av Jutta Rabes Spiegel-kollega Helmar Büchel, en misstänkt underrättelsetjänst-agent som gjorde en ny intervju med Håkan Bergmark i vilken han enbart var ute efter att smutskasta honom, så att Håkan fick klaga mycket över det bryska bemötandet hos mig.

 

Både Jutta och jag själv blev fly förbannade över detta öppna censur-övergrepp, och fortsatte att gräva. Bergmark (inte aktiv längre) överlät då sin militära dykbok till mig, där hans dykning vid Estonia-vraket fanns noterad och bevittnad av hans chef. Vi framförde därefter en önskan om att träffa hans chef, en aktiv militär, för att få Bergmarks dykningar i början av oktober 1994 bekräftade. Detta resulterade i att jag sammanträffade med denne chef i Stockholm, där han framförde önskemål om att inte publicera hans namn. Avseende Bergmarks dykningar ville han varken förneka eller bekräfta dessa. Han hade sekretessproblem. På min begäran lämnade han några skriftprov, så att Jutta Rabe kunde be en forensisk specialist i Berlin, att jämföra hans handstil med underskriften i Håkan Bergmarks dykbok. Bingo, de matchade.

 

Inte långt därefter ringer Sven Anér mig och kräver att få veta namnet på den svenska militär som jag hade träffat. Jag upplyste då Anér om att vi hade lovat att skydda hans namn. Detta resulterade i att journalisten Anér blev mycket aggressiv och påträngande mot mig, sannolikt i förhoppning om att jag skulle falla för hans påtryckningar och bryta mot källskyddsregeln. Men det hela resulterade i stället bara i att jag bad honom att fara åt h… och lade på luren.

 

I samband med Jutta Rabes dykningar vid Estonia-vraket, med Gregg Bemis i aug 2000, blev jag uppringd av Expressen som ville ha info om Estonia och jag tipsade dem om dykaren Bergmark med hans telefonnummer. Detta resulterade i att Expressen i sin förmiddagsupplaga tryckte en intervju med honom, där han modigt nog bekräftade sina tidigare uppgifter om att han sett ett fyra-fem meter stort uppsprängt hål (inifrån ut) på styrbordssidan. Tydligen hade Expressens cesurerande 'överstepräster' sovit över denna morgon, men tills eftermiddags- och kvällsupplagan hade de uppenbarligen vaknat till, eftersom Bergmarks intervju då bort-censurerats. Anm: Expressen är i Sverige känd som 'Skräpos' inofficiella pratkvarn.

 

Trots att Jallai i Natoagenten citerat mig som sanningsvittne ur min bok M/S Estonia sänktes, kommer han alltså nu och försöker att diskreditera Bergmark, ett nyckelvittne som för övrigt direkt efter sin intervju med Jutta Rabe, förlorade sitt jobb. Beaktningsvärt ar att Jallai i boken ingenting nämner om

• - den Estonia-process i Paris som fortfarande, efter 15 års sabotage mot densamma, pågår.
• - om det film- och bildmaterial, som uppvisar odetonerade bomber applicerad på Estonias skrov. Se filmen Estonias bomber.
• -  Jutta Rabes analys av metallbitarna , vilka utgjorde grädden på moset i bevisföringen, dvs. att bogvisiret hade sprängts bort.
• - att rampen aldrig varit öppen under sjunkförloppet, trots att det finns klockren bevisning för detta. Se filmen om Estonias stora hemliga hål.

Fig. 1.3.1 - Den stängda rampen i överbyggnaden två minuter efter slagsidan. Fig. 6.1 i (5) i JAIC:s lögnaktiga rapport, där Henrik Sillaste ritade för JAIC, att rampen var stängd efter Estonia fick slagsida mot styrbord.

 

Efter att jag läst färdigt Jallais Estonia-roman, bad jag honom om att få göra en filmad intervju. Detta avböjde han trots att han ju tidigare ville ha en intervju med mig, men eftersom jag stod på mig, gick han med på att jag kunde få ställa skriftliga frågor. Dessa följer här nedan (noteringar inom klammer har tillkommit som förtydligande efter att jag skickade Jallai mina frågor):

” Hej Anders,
Jag har frågor till dina två senaste böcker. Den första [boken om Wennerströmaffären] kan jag inte bedöma, men jag var tvungen att djupdyka i Palmemordet, då det hänger tät ihop med Estoniamassmordet.
Till Landsförrädaren:

1. Varför nämner du inte , att DN rapporterade 1997 om tre Stasiagenter, som ansågs skyldiga till mordet på Cats Falk? Se närmare mitt inslag på White TV:
http://www.whitetv.se/sv/palmemordet/226-har-saepo-cats-falcks-blod-pa-sina-haender.html

2. Varför nämner du inte Chip Tatum och Craig Williamson?

Till Natoagenten:

1. Varför presenterar du JAIC:s scenario att vatten på bildäck har sänkt E som mest troligt? Alla som kan lite fysik vet, att detta scenario bryter mot naturlagarna, mot fysiken. Vatten på bildäck kan inte sänka E, det gör att hon kapsejsar. Detta är en avgörande skillnad. Bildäcket är byggt så, att vatten på bildäck inte kan komma ner under bildäck där ca. 12 000 kbm luft är instängda.

2. Varför säger du att rampen var öppen under sjunkningsförloppet, när den i själva verket aldrig varit öppen, vilket lätt kan visas?

3. Varför vilseleder du läsaren genom att skriva om ett ryckte, att det skulle finnas ett stort hål på babords sida, när alla diskussioner runt hålet gäller ett hål på styrbords sida?

4. Varför förnekar du ett stort hål i skrovet trots att det finns teknisk bevisning för det?

5. Varför lägger du tyngdpunkten i boken på lasten och inte på varför E sjönk, på ansvarsfrågan?

6. Varför motsäger du dig sjäv ang. spridning av "lögn" i media ang. det stora hålet?

Du låter militärdykaren Bergman säga på s. 246: "En kollega till mig i Dykgruppen fick uppdraget att sprida lögnen i media,  att Dykgruppen sett ett stort hål i Estonia. Det var ett uppdrag av någon i SSI."

Men på s. 460 skriver du:
”Jöran Järv hade alltid varit skeptisk till uppgiften (om hålet) och skulle kolla den nu. Dessutom hade han aldrig hört talas om den där dykaren som lämnat uppgiften."

7. Varför finns på sidorna 344 till 349 inga frågor om sjunkförloppet och ansvarsfrågan?

8. Varför skriver du på s. 361 "Jag fick reda på det jag ville. Varför Estonia sjönk," trots att du inte redogör för sjunkförloppet eller ansvarsfrågan?

9. Varför fokuserar du aldrig på Mossad och Mind Control i dina tre romaner?

10. Varför nämner du inget om Jutta Rabes metallbitar?”

 

Men Jallai väljer att lämna mina, för honom obekväma frågor obesvarade. Trots påminnelse så fortsätter hans tigande i saken och jag har varken sett- el. hört röken av honom, sedan han föreslog mig skicka honom skriftliga frågor.

 

Jallai uppvisar i sin bok en diametralt felaktig uppfattning om försvarets och SÄPO:s roller i landets försvar gentemot yttre fiender, vilket endera tyder på okunskap från Jallais sida, el. ännu värre, att han går någons ärenden i saken. Detta eftersom vi vet att den svenska militären, efter bästa förmåga, fram till mitten av 90-talet, försökte försvara Sverige mot främmande makt, inklusive de så omskrivna U-båtskränkningarna, men också kränkningar från icke NATO-nationer relaterat till "israeliska" Mossad, beivrades. SÄPO däremot har inte kunnat uppvisa motsvarande åtgärder från den tiden.

 

Trots detta svartmålar Jallai sina forna kamrater inom militären och låter SÄPO och USA framstå som hjältar i sina romaner. Men tyvärr är verkligheten den omvända och de åsikter som framförs i Landsförrädaren och Natoagenten, stämmer också bra in på författare som går Mossads och USA:s ärenden. D.v.s. någon som i sitt värv att smutskasta Sverige, väl gör sig förtjänt av den titel Jallai get sin andra bok - Landsförrädare.

 

Jallai har som tidigare yrkesmilitär varit attackdykare och som pilot flugit Viggen. D.v.s. en personifiering av något av det bästa, det svenska försvaret kan uppvisa och mönsterbilden för en modig människa. Efter sin militära karriär har Jallai varit med och bärgat värdefulla champagneflaskor till återvärlden och hittat den så länge försvunna DC-3:an, från 1950-talets spionflygningar längs med Sovjetunionens gränser, som Sverige utförde i egenskap av hemlig NATO-medlem.

 

Hur kan det vara möjligt att Jallais beteende mot mig enbart kan sammanfattas som mycket fegt? Varför debatterar han inte Estonia med mig, när han t.o.m. i sin bok citerar mig som Estonia-expert. Detta också med tanke på att vi i fråga om motivbilden, misstänkt vapensmuggling från NATO:s sida, har samma uppfattning. Vad gäller vapensmugglingen är romanen Natoagenten trovärdig. Jutta Rabe och jag själv har också varit inne på den fd. sovjetiska Paldiski-ubåtsbasen i Estland.

 

Går det att hitta en vettig förklaring till varför en så modig och sympatisk man som Anders Jallai

- plötsligt förråder sina militära kamrater,

- blå ljuger om Estonia,

- ställer sig på landsförrädarnas sida,

- fegt duckar undan en Estonia-debatt med mig …

… och samtidigt skriver som en gud? Sådana personer brukar inte vara lika bra med pennan som med svärdet.

 

Den enda förklaring jag kan komma på är att Jallai skulle kunna blivit utsatt för hjärnkontroll (mind controll). Tekniken för detta har under mer än 60 år utvecklats i smyg, och vid sidan om USA och Ryssland, är Sverige ledande i utvecklingen att fjärrstyra människor, utan att de ens är medvetna om detta. I så fall öppnas möjligheten av att någon 'spökskrivare' författat romanerna och med hjälp av 'mind control'-teknik dikterat dem för Jallai i smyg? Jag kan i Sverige bara tänka mig två extremt skickliga och skrupelfria romanförfattare, som dessutom kan spionagevärlden: Jan Guillou och Leif GW Persson.

 

Om denna misstanke stämmer, skulle Jallais romaner vara en örfil för Sverige, utdelad av främmande makt….

 

P.S. Mina försök att få in en kritisk kommentar till Jallais blogg, i vilken han förnekar hålet, blev ihärdigt bortcensurerad. Undrar hur många andra kritiker föll offer för hans hänsynslösa censur......