Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga, SEA, är den enda Estonia-föreningen i Sverige som har överlevt under de 25 år, sedan M/S Estonia förliste den 28 september 1994. De kräver samma sak efter 25 år som alla ärliga människor har krävt hela tiden: gör en ny oberoende undersökning av Estonia-fallet. Den officiella versionen från den Internationella Haverikommissionen JAIC är lögn och mörkläggning.

sprängskador på M/S Estonias för på styrbordssida, foto Jutta Rabe

När den pensionerade tulltjänstemannen Lennart Henriksson strax före Estonias tio-års-dag 2004 gick till SVT:s Uppdrag Granskning med Lars Borgnäs i spetsen, så ville han lätta sitt hjärta till SVT:

Från högsta ort inom tullen samt ÖB hade han fått order att inte kontrollera militär last som olaglig hade transporterats på Estonia från Estland till Sverige. Detta hände flera gånger bara få veckor före Estonias förlisning. Detta vittnesmål skakade om Sverige och statsminister Göran Persson (S), som hela tiden hade signalerat att han ville ha fram sanningen om Estonia, gav chefen för Svea Hovrätt, Johan Hirschfeldt i uppdrag, att undersöka om militärt gods hade smugglats på Estonia även under hennes sista resa.

Enmansutredaren Hirschfeldt kom fram till att så var inte fallet, hemligstämplade hela utredningen och förstörde alla handlingar, så att ingen kunde kontrollera honom.

Detta väckte stor ilska bland vissa journalister och många Estonia-anhöriga som krävde en ny utredning. Så blev dock inte fallet.

Därför krävde SEA för några år sedan, att Estland skulle starta en ny undersökning. De gav dock efter för de svenska och amerikanska påtryckningarna och inget hände. Därför gick SEA nu för andra gången till en domstol i Estland, att tvinga regeringen till en ny Estonia-utredning. Vid andra gången tog domstolen nu upp fallet, efter att 92 svenskar skrivit under SEA:s krav. Se mer om detta i den estniska filmen nedan:

Estonia-minneslund på Djurgården

Fredagen den 12 juli 2019 frågade medarbetare från TV4:s Nyhetsmorgon, om jag, Henning Witte, kunde vara med hos dem strax efter kl. 07.10 den 19 juli, då Estonia domen väntdes i Paris denna dag. Jag tackade ja och föreslog att Elisabet Nilsson också skulle vara med. Hon hade förlorad sin make på M/S Estonia den ödesdigra natten för snart 25 år sedan, den 28 september 1994. Hon fick också komma.

Under veckan hade Elisabet och jag många telefonsamtal med ett antal medarbetare från Nyhetsmorgon om hur vi skulle lägga upp inslaget. På kvällen den 18 juli 2019 ringde en smått förtvivlad kvinnlig medarbetare från TV4 upp mig och meddelade, att hon skulle vara jätte ledsen, men från högsta ort inom TV4 hade man bestämt att jag inte fick vara med. Jag ansågs vara för kontroversiell. Man märkte att hon inte var nöjd med ledningens censur. Hon nämnde inte namnet Bonnier, inga namn alls.

Elisabet blev också upprörd och vi funderade om hon då inte heller skulle gå till TV4, men med hänsyn till de anhöriga och bristande kommunikationer där, tyckte vi att det var bättre, att hon dök upp i TV-rutan.

Jag minns från mina sista Estonia-föreläsningar i Estland, att de estniska media, som hade köpts upp av svenska media, plötsligt började censurera Estonia-ämnet, vilket de inte gjorde innan. Det var en stor skillnad jämfört med svenska media, där censuren slog till mycket tidigare.

Därför ska man förbjuda att en familj, ett bolag, får äga flera media. Mediekoncentrationen med Bonnier och Schibsted i spetsen har blivit totalt ohållbar för Sverige.

Jag minns också att hela TV4-arkivet om Estonia uppgavs av en TV4-medarbetare att vara "stekt", förstörd, för ca. 18 år sedan.

_______

Mer om Estonia-censur på WTV:

Bo Holmström trotsade Estonia mörkläggnings-ordern, försvann från TV-rutan;

19 år av Estonia-mörkläggning: öppna en ny undersökning!

Den 19 juli 2019 faller domen i Estonia-processen i Paris/Nanterre;

Se här SVT:s längre inslag om den negativa Estonia-domen den 19 juli 2019:

https://www.svtplay.se/video/23037506/nyheter-direkt/domstol-nej-till-estonia-skadestand

Som jag skrev tidigare, så hade vår stora Estonia-rättegång åter väckts till liv efter sin ca. 20 åriga törnrosasömn. Jag, Henning Witte, närvarade vid båda huvudförhandlingsdagar den 12 och 15 april 2019 vid Tribunal de Grande Instance (tingsrätten) i Nanterre, en förort till Paris, där det internationella bolaget Bureau Veritas har sitt säte.

I början av september 1996 hade jag för den då största anhörigföreningen DIS (idag finns inte någon anhörigförening längre som har med processen att göra) stämt klassningssällskapet Bureau Veritas, en slags bilprovning för fartyg, som främst för försäkringsbolagens skull ska kontrollera, att fartyg är sjödugliga och inte behäftat med säkerhetsrisker.

M/S Estonia byggdes 1980 av det tyska Meyer-varvet i Papenburg för sjönära trafik mellan Vasa i Finland och Umeå. Men när den såldes till en joint venture mellan estniska statens Estline och det svenska privata bolaget Nordström och Thulin, gick Estonia över öppet hav mellan Estlands huvudstad Tallinn och Stockholm, utan att ha ett vattentät skott inbyggt efter bogporten, bilrampen, där bilarna kör in och ut på bildäck (röd markerad i ritningen nedan).

Detta var föreskriven i de internationella regelverken för sjösäkerhet som SOLAS och andra. På den kustnära trafiken fick Estonia ett godkänt undantag så till vida att Meyer-Werfts konstruktion med att själva bilrampen (den röda linjen i bilden ovan) också byggdes som ett vattentät skott.

Bureau Veritas slarvade dock senare med sina certifikat och lät Estonia gå på öppet hav mellan Tallinn och Stockholm utan det föreskrivna vattentäta skottet på bildäck bakom bilrampen. (Det var halva vägen till Stockholm på det djupaste stället att Estonia förliste den 28 september 1994.) Tanken är att ro-ro-fartyg är extra känsliga vid bogen, då den lätt och snabbt ska kunna öppnas för att lasta bildäck, men när fartyget kolliderar med något eller tappar bogvisiret på annat sätt och det inte finns ett vattentät skott bakom bilrampen, då kan vatten lätt tränga in på bildäck och vålla stora katastrofer som med bilfärjorna Harold of Free Enterprise i den engelska kanalen eller den polska Jan Heweliusz på Östersjön 1993.

Färjenäringslivet tryckte på att få så mycket bilplatser på bildäck som möjligt vilket medförde att lobbyn gjorde allt för att slippa ett platskrävande vattentät skott på bildäck.

Därför byggde Meyer-varvet bilrampen som ett vattentät skott, som till råga på allt stack in i bogvisirets övre del (se bilden ovan), så att risken var överhängande att rampen slits öppen när bogvisiret av någon anledning ramlar av. Den av Estland, Finland och Sverige sammansatta haverikommissionen JAIC tyckte dessutom att konstruktionerna av bogvisirets låsanordningar var för klena, underdimensionerade.

Tidigare hade mina 934 klienter från 17 olika länder även stämt det svenska Sjöfartsverket i Paris eftersom de som privat bolag hade sålt konsulttjänster till den estniska staten för att bygga upp ett estniskt sjöfartsverk efter befrielsen från kommunisthelvetet. De hade därför utfört och fått betald för många kontroller av Estonias sjösäkerhet. Men det visade sig att Sjöfartsverket hade slarvat och t ex inte reklamerat den ruttna räddningsutrustningen på Estonia, med sönderfallna livvästar, lådor med dem som inte gick att öppna p g a för mycket lack, livbåtar som inte gick att sänka ner i vattnet och mycket mer.

Men efter massiva påtryckningar av hemliga tjänster så var man tvungen att befria Sjöfartsverket från ansvarsprocessen utan att de anhöriga hade gett tillstånd till detta. De informerades varken innan eller efter den märkliga händelsen.

De två förhandlingsdagarna i mitten på april 2019 visade att den franska domstolen agerade mycket amatörmässigt efter att ha fördröjt huvudförhandlingen med nästan 23 år. Det fanns ingen högtalaranläggning i salen vilket medförde att vissa advokater var svårt att förstå rent akustiskt. Det fanns ingen overhead projektor eller anläggning att visa en power point presentation eller film.

Naturligtvis hade inga tolkar organiserats av domstolen, trots att så många olika länder berörs i denna rättegång. Ägaren för tyska Meyer-varvet hade tagit med två egna simultantolk som dock inte fick tas i anspråk av andra.

Domstolen bestod av tre kvinnliga domare som inte hade med sig en enda teknisk expert, trots att det var de tekniska frågorna som stod i medelpunkten för en av Europas största civila skadeståndsprocesser.

Ingen av parterna hade kallat vittnen eller egna sakkunniga vittnen.

Svarandena Bureau Veritas och Meyer-varvet argumenterade mycket om vilket lands lag skulle användas av den franska domstolen. Jag hade valt Frankrike då de har en av Europas modernaste skadeståndsrätt. Att använda fransk rätt mot Bureau Veritas är inte svårt då de har sitt säte i La Défence, Paris. Men Meyer-varvets felkonstruktion har ingen lätt anknytning till fransk rätt. Här är det snarare tysk rätt som skulle kunna gälla. Därför borde domstolen kommit med en mellandom som reglerar enligt vilket lands lag denna process ska avgöras, då beloppen på skadestånd och gruppen av människor som har rätt till det varierar mellan olika rättssystem. Advokaterna måste veta sådant i förväg för att slippa argumentera parallellt enligt olika länders lagar. Om annan än fransk rätt tillämpas bör domstolen helst utse en egen expert i denna främmande lag.

Men domstolen hade inte förberett någonting angående dessa kniviga frågor.

Domarna ämnar tydligen att avgöra målet enbart enligt papperna och då ligger Bureau Veritas risigast till. Att de utställde falska papper går jämförelsevis enkelt att visa och begripa för en jurist utan teknisk utbildning.

Till råga på allt så flög det dessutom mal genom domstolssalen. Mycket symboliskt!

Vi får se hur domen blir den 19 juli 2019.

Även om vi vinner och får kanske 40 miljoner EUR tilldömd, så kan den förlorande parten gå till hovrätten i Versailles. Där kanske det tar ytterligare 23 år innan de är klara och sedan finns ju också Frankrikes högsta domstol. En tröst med hovrätten är i alla fall att den ligger vackert bredvid slottet i Versailles i en liknande stilig byggnad från samma epok.

Filmen nedan är från AFP filmad under en förhandlingspaus. Under rättegången är det filmförbud. De franska media gjorde en mycket bra bevakning av denna stora och viktiga process. De svenska svek som vanligt, bara korta notiser från TT togs med av några. Estnisk media var de enda utländska journalister på plats i Nanterre.

Tyvärr mörklägger även samtliga "alternativ"-media fallet Estonia. WTV är ensam om att regelbundet rapportera om Estonia-händelserna. Medias extrema Estonia-mörkläggningarna ledde till grundandet av WTV 2010. Sveriges enda fria media.

Annat om Estonia-processen i Paris på WTV:

M/S Estonia-rättegången i Paris avslutas i mitten på april 2019;

Estonia-rättegången i Paris 20 år, inget resultat ännu;

foto Henning Witte

Under september 1996 gjorde jag, Henning Witte (POP), den stora ansvarsprocessen om Estonias förlisning den 28 september 1994 anhängig vid tingsrätten i Nanterre, en förort till Paris, eftersom det franska klassningssällskapet Bureau Veritas råkade ha sitt huvudsäte där. Det är en slags bilprovning för fartyg. Stämningen för nästan 1 000 offer efter Estonia-katastrofen gällde även det svenska Sjöfartsverket i Norrköping och det tyska Meyer-varvet.

Jag valde Paris då den franska skadeståndsrätten var mycket modernare än den svenska, som är en av Europas sämsta med löjligt låga skadestånd och andra hinder, i synnerhet mot den svenska staten. Redan då fick jag lära mig att Sverige inte är en rättsstat.

Mycket riktigt, så gick den svenska regeringen direkt offentligt ut och hotade med att sabotera rättegången i Paris med argumentet att de Estonia-anhöriga inte skulle ha rätten, att genomföra en ny dykundersökning av vraket, vilket var nödvändigt då Sjöfartsverket, alltså de som sedan ställdes till svars i Paris för nästan 900 omkomna, hade gjort en extremt slarvig dyk- och kameraundersökning av vraket under december 1994 och förmodligen även i smyg tidigare.

Hotet lyckades då den franska domstolen bröt mot fransk lag och saboterade en ny vrakundersökning, trots att den franska lagen tillät den. Sedan gjorde tingsrätten i Nanterre allt för att förhala denna viktiga rättegång, fram tills nu, den 12 och 15 april 2019 då det för första gången efter nästan 23 år genomförs en huvudförhandling om frågan, vem som är ansvarig för M/S Estonias förlisning. Innan blev det enbart förhandlingar om formella struntfrågor.

I början var svensk gammelmedia mycket noggrann med rapporteringen om den historiska rättegången i Paris, men efter att jag hittade och publicerade bilder på odetonerade sprängladdningar på Estonias skrov, föll jag i onåd. Mitt namn blev först smutskastat och sedan svartlistat i svenska media och de rapporterade hellre lögn om Estonia-rättegången än att kontakta eller citera mig.

Alla svenska fulmedia styrdes likadant av en central och osynlig hand: Styrelsen för psykologiskt försvar, en gren av den svenska militära underrättelsetjänsten MUST. Psykförsvaret lades ner efter mina avslöjanden i min bok M/S Estonia Sänktes, för att senare återuppstå under MSB. I de 73 programpunkterna från den demokratiföraktande JÖKen från januari 2019 är en punkt, att bygga upp ett nytt svenskt psykförsvar.

Förhandlingen i mitten på april 2019 är offentlig, men utan översättningar. Inga vittnen eller sakkunniga ska höras, bara pappers exerciser. Detta bådar inte gott.

OBS! Att Estonia-rättegången fördröjdes med 23 år är inget aprilskämt!

Annat om den sänkta Estonia-rättegången på WTV:

Estonia-rättegången i Paris 20 år, inget resultat ännu;

photo August 2000 from German journalist Jutta Rabe; metal bend outward on the M/S Estonia bow after bomb exploded 28th September 1994

The civil passenger ferry between Tallinn (Estonia) and Stockholm (Sweden) was blown up in the middle of the Baltic Sea on 28th September 1994. The day after the Swedish military diver Håkan Bergmark was ordered stand by and on 1st October 1994 he dove down to the wrack and saw a huge hole at starboard with traces from explosives, that had blown up the ferry inside out.

Almost 1,000 innocent civilians perished in the biggest European maritime disaster after WW2.

Sweden is leading in covering up it's biggest mass-murder throughout history.

Carl Bildt is not playing a positive role..

It's time for the truth to come through.

In the interview diver Håkan Bergmark also tells about his secret military diving to the Whiskey on the Rocks, to Sowjet submarine U 137, which ran aground in the south Swedish Archipelago 27th October 1981, not far away from Sweden's secret naval base outside Karlskrona. Sweden was never closer to war with Russia than those days, because Håkan detected something nasty ......

Håkan Bergmarks Swedish interview is here.