De båda Estonia kaptenen som avlöste varandra i 14-dagars passar. Arvo Andressen (förmodligen mördat under attentatet) till vänster + Avo Piht

Finska Yle kom i natt med en Estonia-sensation:

Trycket för att få i gång en ny Estonia-undersökning ökar i Estland - först nu vågar katastrofens offer ta plats i debatten

"Raivo Martinson var chef för taxfree-avdelningen på Estonia, men råkade just den här dagen vara på arbetsresa i Tyskland för att inspektera ett annat fartyg som rederiet Estline var intresserat av.  ....

- Det var meningen att jag skulle jobba och att Tiina Müür skulle åka till Tyskland. Av någon anledning byttes våra arbetsuppgifter och nu är hon försvunnen, säger Martinson.

Tiina Müürs namn fanns på de första listorna på överlevanden. Där fanns också kapten Avo Pihts namn, men båda flyttades senare till listan på omkomna.

Martinson var familjebekant med Piht och kände redan på hotellrummet i Rostock igenom honom på nyhetsbilder från Utö.

Piht och Müür hör alltså till de ökända passagerare som sägs ha överlevt för att sedan ha försvunnit spårlöst.

- Jag vet vad jag såg. Bilderna finns dessutom i arkiven och jag är helt säker på att det inte bara är någon som liknade honom. De får säga vad de vill.

Under årens lopp har tillräckligt mycket information om förlisningen för 25 år sedan kommit fram som kunde ifrågasätta den officiella haverirapporten.

Åtminstone tillräckligt mycket för att berättiga en ny olycksundersökning, enligt en växande andel av ester."

Den tyska journalisten Jutta Rabe från Spiegel var först med att avslöja kapten Avo Pihts räddning. Hon fick av sin finske pojkvän tipset att åka till Finland, dit de första överlevande hade transporterats. De flesta journalister åkte till Tallinn eller Stockholm. Rabe kunde då direkt se de första officiella listor med vilka som hade överlevt, Estonias andre kapten Avo Piht, som skulle ta över kommandot från Arvo Andressen tidigt på morgonen den 28 september 1994 i den svenska skärgården för att göra sin lots-examen, var med på denna lista. Han förklarades räddad även av estniska media och Interpol gick ut med en efterlysning mot honom. Det gör man inte med döda personer. Jag, Henning Witte, har dessutom själv talat med hans hustru Sirje, som bekräftade för mig att maken överlevt, men hon ville inte att jag går ut med det. Hon avled tyvärr för några år sedan. Om Piht fortfarande lever vet jag ej.

Med honom i räddningsflotten satt även förstemekanikern Lembit Leiger och Estonia-dansöserna Hanka-Hannika och Hannely Veide. De kunde vittna om att Piht hade överlevt. Även minst fyra andra estniska besättningsmedlemmar rapporterades först räddad, men sedan omkomna på Estonia.

Bilderna som Raivo Martinson såg i Rostock visades av den statliga TV-kanalen ZDF. Jutta Rabe kunde senare visa att tyska underrättelsetjänsten BND hade plockat bort detta känsliga filmmaterial, så Spiegel TV fick inte tag i det.

Till bilden hör även det vidriga mordet på Kalev Vahtras, som inte ville foga sig och mördades efter sin räddning, men förklarades officiellt drunknad på Estonia. Närmare info kan läsas i min bok M/S Estonia sänktes, sidorna 14 ff, som kan laddas ner gratis här.

Att ofria Fria Tider ger f.d. DN-journalisten Sven Anér (avliden) kredit för informationen att Avo Piht överlevde och inte Jutta Rabe, som var först med det, är en stor journalistisk skandal. Anér var DN:s rysslandkorrespondent och enbart därför måste misstänkas vara en agent. Dessa misstankar förstärktes när han ringde mig i början av millenniet och ville veta vem som var Håkan Bergmarks dykchef under tiden Håkan dök hemligt på Estonia-vraket den 1 oktober 1994 och såg det stora spränghålet. Detta hade registrerats i Håkans dykbok och hans chef hade godkänt det. För att öka Håkans trovärdighet, fick jag hans dykbok och fick träffa hans chef, som bekräftade innehållet. Jag och Jutta Rabe hade lovat dykchefen anonymitet.

Kort därefter ringde Sven Anér mig och ville veta chefens namn. Han hade aldrig hört av sig tidigare till oss eller intresserat sig för Estonia. När jag inte avslöjade namnet till honom blev han så oförskämt mot mig att jag var tvungen att lägga på luren. Aldrig tidigare hade Palmespanaren Anér brytt sig om Estonia, men nu dök han plötsligt upp som gubben ur lådan. Han kan enbart via en underrättelsetjänst fått kunskap om mitt möte med Håkan Bergmarks dykchef.

Att ofria Fria Tider nu ger honom kredit för att ha grävt i Piht-skandalen visar igen att de kontrolleras och censureras av en västlig underrättelsetjänst = främmande makt. Samtliga de svenska underrättelsetjänsterna är under Mossad/CIA kontroll. Det är dessutom inte belagt att Piht flögs ut via Arlanda. Mycket talar för att det var tyska ambassaden i Helsingfors som smugglade ut Piht till Tyskland. När jag, 2014 tror jag, ville avslöja en Mossad-medhjälpare som mörklagt Estonia-frågan i en kommentar på ofria Fria Tider, så tog redaktionen bort min kommentar. När jag ilsknade till hotade de mig att avstänga mig helt från deras kommentarsfält. Så fri är Fria Tider.

Annat om Avo Pihts försvinnande efter räddningen på WTV:

Estonia kapten räddad;

källa

Tack vare ofria Fria Tider fick jag veta i går kväll  att det tyska dykfartyget Fritz Reuter gör undersökningar med en undervattenskamera (ROV) på M/S Estonias vrak, bara dagar före den 28 september 2019, 25-årsdagen till Sveriges värsta massmord.

Jag hade inte sett inslagen som AB och Expressen hade gjort, trots att jag kollar dem dagligen. De försvann snabbt från det digitala flödet och AB gömde sina Estonia-inslag kvickare än fort bakon sin penninggiriga betalvägg. Best rapporterar finska Yle om händelsen:

"Gränsbevakningen har hela natten följt med det tyska fartyg som misstänks ha kränkt M/S Estonias gravfrid.

Trots upprepade anrop om att det råder gravfrid i området fortsätter tyskarna sitt arbete.

Oklart vad som pågår ombord

- Vi vet inte vad som exakt pågår ombord på fartyget för tillfället men tyskarna har meddelat att de dokumenterar Estonia och kommer att fortsätta sitt arbete, säger kommendörkapten Petteri Partanen vid Västra Finlands sjöbevakningssektion till Yle.....

Men det tyska fartyget befinner sig på internationellt vatten och vi kan inte ingripa.

Estland, Sverige och Finland har tidigare kommit överens om att gravfrid råder i området.

En överenskommelse som Tyskland inte har skrivit under."

Senare idag uppdaterade Yle:

Tyskt fartyg som misstänks ha kränkt M/S Estonias gravfrid har nu lämnat platsen – polisen utreder ärendet tillsammans med tyska myndigheter

Enligt Gränsbevakningen lämnade fartyget området på onsdag förmiddag under uppsikt av dem.

- Fartyget har tagit riktning söderut, säger fältchef Axel Ramberg vid Västra Finlands sjöbevakningssektion. ...

Ramberg säger att myndigheterna fick information från Sverige om att ett tyskt fartyg var på kommande mot Estonia, med planer på att utföra dykningar på området."

Typiskt att Sverige lade spaningsresurser på den här saken, i en tid då polisen och liknande ordningsmakter går på knäna p.g.a. av all invandrad brottslighet. Höjden av hyckleriet är attt man klagar över att "gravfriden" stördes. Detta är rent nonsens. De enda som störde gravfriden var svenska Sjöfartsverket när de hällde tusentals ton makadam och stora stenar runt vraket för stt stävja havsbottnen. Detta var 1996 en förberedelse för betongövertäckningen som krävde en stabilare miljö under vattnet. Följden blev att flera lik runt Estonia lossnade och spolades i Estnisk land vid öarna Dagö och Ösel. Snacka om att störa gravfriden! Aktionen misslyckades även såtillvida att betongövertäckningen sedan aldrig ägde rum. Göran Persson (S) var också emot det, inte bara de anhöriga.

När jag gjorde en polisanmälan mot svenska isbrytaren Ale som störde Jutta Rabes första dykningar i juni 1995 och äventyrade dykarnas liv, strax innan den kriminella dykförbudslagen trädde i kraft, så gjorde den svenska polisen ingenting. Inte heller när jag gjorde en polisanmälan efter Jutta Rabes sprängbevis. Men nu ska polisen titta om svenskar skulle kunna åtalas, som finska spioner påstår har säkrat bevis på med olagliga metoder. Fy, vilket kriminellt dubbelspel. Staten gör allt för att skydda Estonias massmördare och förföljer alla som vill att sanningen bärgas också.

Lyssna på Ole Dammegårds och min, Henning Wittes, intervju idag om Estonia-läget:

https://soundcloud.com/ulf-bittner/intervjusamtal-om-att-estonia-sanningen-ska-fram-20190925

Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga, SEA, är den enda Estonia-föreningen i Sverige som har överlevt under de 25 år, sedan M/S Estonia förliste den 28 september 1994. De kräver samma sak efter 25 år som alla ärliga människor har krävt hela tiden: gör en ny oberoende undersökning av Estonia-fallet. Den officiella versionen från den Internationella Haverikommissionen JAIC är lögn och mörkläggning.

sprängskador på M/S Estonias för på styrbordssida, foto Jutta Rabe

När den pensionerade tulltjänstemannen Lennart Henriksson strax före Estonias tio-års-dag 2004 gick till SVT:s Uppdrag Granskning med Lars Borgnäs i spetsen, så ville han lätta sitt hjärta till SVT:

Från högsta ort inom tullen samt ÖB hade han fått order att inte kontrollera militär last som olaglig hade transporterats på Estonia från Estland till Sverige. Detta hände flera gånger bara få veckor före Estonias förlisning. Detta vittnesmål skakade om Sverige och statsminister Göran Persson (S), som hela tiden hade signalerat att han ville ha fram sanningen om Estonia, gav chefen för Svea Hovrätt, Johan Hirschfeldt i uppdrag, att undersöka om militärt gods hade smugglats på Estonia även under hennes sista resa.

Enmansutredaren Hirschfeldt kom fram till att så var inte fallet, hemligstämplade hela utredningen och förstörde alla handlingar, så att ingen kunde kontrollera honom.

Detta väckte stor ilska bland vissa journalister och många Estonia-anhöriga som krävde en ny utredning. Så blev dock inte fallet.

Därför krävde SEA för några år sedan, att Estland skulle starta en ny undersökning. De gav dock efter för de svenska och amerikanska påtryckningarna och inget hände. Därför gick SEA nu för andra gången till en domstol i Estland, att tvinga regeringen till en ny Estonia-utredning. Vid andra gången tog domstolen nu upp fallet, efter att 92 svenskar skrivit under SEA:s krav. Se mer om detta i den estniska filmen nedan:

Estonia-minneslund på Djurgården

Fredagen den 12 juli 2019 frågade medarbetare från TV4:s Nyhetsmorgon, om jag, Henning Witte, kunde vara med hos dem strax efter kl. 07.10 den 19 juli, då Estonia domen väntdes i Paris denna dag. Jag tackade ja och föreslog att Elisabet Nilsson också skulle vara med. Hon hade förlorad sin make på M/S Estonia den ödesdigra natten för snart 25 år sedan, den 28 september 1994. Hon fick också komma.

Under veckan hade Elisabet och jag många telefonsamtal med ett antal medarbetare från Nyhetsmorgon om hur vi skulle lägga upp inslaget. På kvällen den 18 juli 2019 ringde en smått förtvivlad kvinnlig medarbetare från TV4 upp mig och meddelade, att hon skulle vara jätte ledsen, men från högsta ort inom TV4 hade man bestämt att jag inte fick vara med. Jag ansågs vara för kontroversiell. Man märkte att hon inte var nöjd med ledningens censur. Hon nämnde inte namnet Bonnier, inga namn alls.

Elisabet blev också upprörd och vi funderade om hon då inte heller skulle gå till TV4, men med hänsyn till de anhöriga och bristande kommunikationer där, tyckte vi att det var bättre, att hon dök upp i TV-rutan.

Jag minns från mina sista Estonia-föreläsningar i Estland, att de estniska media, som hade köpts upp av svenska media, plötsligt började censurera Estonia-ämnet, vilket de inte gjorde innan. Det var en stor skillnad jämfört med svenska media, där censuren slog till mycket tidigare.

Därför ska man förbjuda att en familj, ett bolag, får äga flera media. Mediekoncentrationen med Bonnier och Schibsted i spetsen har blivit totalt ohållbar för Sverige.

Jag minns också att hela TV4-arkivet om Estonia uppgavs av en TV4-medarbetare att vara "stekt", förstörd, för ca. 18 år sedan.

_______

Mer om Estonia-censur på WTV:

Bo Holmström trotsade Estonia mörkläggnings-ordern, försvann från TV-rutan;

19 år av Estonia-mörkläggning: öppna en ny undersökning!

Den 19 juli 2019 faller domen i Estonia-processen i Paris/Nanterre;

Se här SVT:s längre inslag om den negativa Estonia-domen den 19 juli 2019:

https://www.svtplay.se/video/23037506/nyheter-direkt/domstol-nej-till-estonia-skadestand

Som jag skrev tidigare, så hade vår stora Estonia-rättegång åter väckts till liv efter sin ca. 20 åriga törnrosasömn. Jag, Henning Witte, närvarade vid båda huvudförhandlingsdagar den 12 och 15 april 2019 vid Tribunal de Grande Instance (tingsrätten) i Nanterre, en förort till Paris, där det internationella bolaget Bureau Veritas har sitt säte.

I början av september 1996 hade jag för den då största anhörigföreningen DIS (idag finns inte någon anhörigförening längre som har med processen att göra) stämt klassningssällskapet Bureau Veritas, en slags bilprovning för fartyg, som främst för försäkringsbolagens skull ska kontrollera, att fartyg är sjödugliga och inte behäftat med säkerhetsrisker.

M/S Estonia byggdes 1980 av det tyska Meyer-varvet i Papenburg för sjönära trafik mellan Vasa i Finland och Umeå. Men när den såldes till en joint venture mellan estniska statens Estline och det svenska privata bolaget Nordström och Thulin, gick Estonia över öppet hav mellan Estlands huvudstad Tallinn och Stockholm, utan att ha ett vattentät skott inbyggt efter bogporten, bilrampen, där bilarna kör in och ut på bildäck (röd markerad i ritningen nedan).

Detta var föreskriven i de internationella regelverken för sjösäkerhet som SOLAS och andra. På den kustnära trafiken fick Estonia ett godkänt undantag så till vida att Meyer-Werfts konstruktion med att själva bilrampen (den röda linjen i bilden ovan) också byggdes som ett vattentät skott.

Bureau Veritas slarvade dock senare med sina certifikat och lät Estonia gå på öppet hav mellan Tallinn och Stockholm utan det föreskrivna vattentäta skottet på bildäck bakom bilrampen. (Det var halva vägen till Stockholm på det djupaste stället att Estonia förliste den 28 september 1994.) Tanken är att ro-ro-fartyg är extra känsliga vid bogen, då den lätt och snabbt ska kunna öppnas för att lasta bildäck, men när fartyget kolliderar med något eller tappar bogvisiret på annat sätt och det inte finns ett vattentät skott bakom bilrampen, då kan vatten lätt tränga in på bildäck och vålla stora katastrofer som med bilfärjorna Harold of Free Enterprise i den engelska kanalen eller den polska Jan Heweliusz på Östersjön 1993.

Färjenäringslivet tryckte på att få så mycket bilplatser på bildäck som möjligt vilket medförde att lobbyn gjorde allt för att slippa ett platskrävande vattentät skott på bildäck.

Därför byggde Meyer-varvet bilrampen som ett vattentät skott, som till råga på allt stack in i bogvisirets övre del (se bilden ovan), så att risken var överhängande att rampen slits öppen när bogvisiret av någon anledning ramlar av. Den av Estland, Finland och Sverige sammansatta haverikommissionen JAIC tyckte dessutom att konstruktionerna av bogvisirets låsanordningar var för klena, underdimensionerade.

Tidigare hade mina 934 klienter från 17 olika länder även stämt det svenska Sjöfartsverket i Paris eftersom de som privat bolag hade sålt konsulttjänster till den estniska staten för att bygga upp ett estniskt sjöfartsverk efter befrielsen från kommunisthelvetet. De hade därför utfört och fått betald för många kontroller av Estonias sjösäkerhet. Men det visade sig att Sjöfartsverket hade slarvat och t ex inte reklamerat den ruttna räddningsutrustningen på Estonia, med sönderfallna livvästar, lådor med dem som inte gick att öppna p g a för mycket lack, livbåtar som inte gick att sänka ner i vattnet och mycket mer.

Men efter massiva påtryckningar av hemliga tjänster så var man tvungen att befria Sjöfartsverket från ansvarsprocessen utan att de anhöriga hade gett tillstånd till detta. De informerades varken innan eller efter den märkliga händelsen.

De två förhandlingsdagarna i mitten på april 2019 visade att den franska domstolen agerade mycket amatörmässigt efter att ha fördröjt huvudförhandlingen med nästan 23 år. Det fanns ingen högtalaranläggning i salen vilket medförde att vissa advokater var svårt att förstå rent akustiskt. Det fanns ingen overhead projektor eller anläggning att visa en power point presentation eller film.

Naturligtvis hade inga tolkar organiserats av domstolen, trots att så många olika länder berörs i denna rättegång. Ägaren för tyska Meyer-varvet hade tagit med två egna simultantolk som dock inte fick tas i anspråk av andra.

Domstolen bestod av tre kvinnliga domare som inte hade med sig en enda teknisk expert, trots att det var de tekniska frågorna som stod i medelpunkten för en av Europas största civila skadeståndsprocesser.

Ingen av parterna hade kallat vittnen eller egna sakkunniga vittnen.

Svarandena Bureau Veritas och Meyer-varvet argumenterade mycket om vilket lands lag skulle användas av den franska domstolen. Jag hade valt Frankrike då de har en av Europas modernaste skadeståndsrätt. Att använda fransk rätt mot Bureau Veritas är inte svårt då de har sitt säte i La Défence, Paris. Men Meyer-varvets felkonstruktion har ingen lätt anknytning till fransk rätt. Här är det snarare tysk rätt som skulle kunna gälla. Därför borde domstolen kommit med en mellandom som reglerar enligt vilket lands lag denna process ska avgöras, då beloppen på skadestånd och gruppen av människor som har rätt till det varierar mellan olika rättssystem. Advokaterna måste veta sådant i förväg för att slippa argumentera parallellt enligt olika länders lagar. Om annan än fransk rätt tillämpas bör domstolen helst utse en egen expert i denna främmande lag.

Men domstolen hade inte förberett någonting angående dessa kniviga frågor.

Domarna ämnar tydligen att avgöra målet enbart enligt papperna och då ligger Bureau Veritas risigast till. Att de utställde falska papper går jämförelsevis enkelt att visa och begripa för en jurist utan teknisk utbildning.

Till råga på allt så flög det dessutom mal genom domstolssalen. Mycket symboliskt!

Vi får se hur domen blir den 19 juli 2019.

Även om vi vinner och får kanske 40 miljoner EUR tilldömd, så kan den förlorande parten gå till hovrätten i Versailles. Där kanske det tar ytterligare 23 år innan de är klara och sedan finns ju också Frankrikes högsta domstol. En tröst med hovrätten är i alla fall att den ligger vackert bredvid slottet i Versailles i en liknande stilig byggnad från samma epok.

Filmen nedan är från AFP filmad under en förhandlingspaus. Under rättegången är det filmförbud. De franska media gjorde en mycket bra bevakning av denna stora och viktiga process. De svenska svek som vanligt, bara korta notiser från TT togs med av några. Estnisk media var de enda utländska journalister på plats i Nanterre.

Tyvärr mörklägger även samtliga "alternativ"-media fallet Estonia. WTV är ensam om att regelbundet rapportera om Estonia-händelserna. Medias extrema Estonia-mörkläggningarna ledde till grundandet av WTV 2010. Sveriges enda fria media.

Annat om Estonia-processen i Paris på WTV:

M/S Estonia-rättegången i Paris avslutas i mitten på april 2019;

Estonia-rättegången i Paris 20 år, inget resultat ännu;