Som jag skrev tidigare, så hade vår stora Estonia-rättegång åter väckts till liv efter sin ca. 20 åriga törnrosasömn. Jag, Henning Witte, närvarade vid båda huvudförhandlingsdagar den 12 och 15 april 2019 vid Tribunal de Grande Instance (tingsrätten) i Nanterre, en förort till Paris, där det internationella bolaget Bureau Veritas har sitt säte.

I början av september 1996 hade jag för den då största anhörigföreningen DIS (idag finns inte någon anhörigförening längre som har med processen att göra) stämt klassningssällskapet Bureau Veritas, en slags bilprovning för fartyg, som främst för försäkringsbolagens skull ska kontrollera, att fartyg är sjödugliga och inte behäftat med säkerhetsrisker.

M/S Estonia byggdes 1980 av det tyska Meyer-varvet i Papenburg för sjönära trafik mellan Vasa i Finland och Umeå. Men när den såldes till en joint venture mellan estniska statens Estline och det svenska privata bolaget Nordström och Thulin, gick Estonia över öppet hav mellan Estlands huvudstad Tallinn och Stockholm, utan att ha ett vattentät skott inbyggt efter bogporten, bilrampen, där bilarna kör in och ut på bildäck (röd markerad i ritningen nedan).

Detta var föreskriven i de internationella regelverken för sjösäkerhet som SOLAS och andra. På den kustnära trafiken fick Estonia ett godkänt undantag så till vida att Meyer-Werfts konstruktion med att själva bilrampen (den röda linjen i bilden ovan) också byggdes som ett vattentät skott.

Bureau Veritas slarvade dock senare med sina certifikat och lät Estonia gå på öppet hav mellan Tallinn och Stockholm utan det föreskrivna vattentäta skottet på bildäck bakom bilrampen. (Det var halva vägen till Stockholm på det djupaste stället att Estonia förliste den 28 september 1994.) Tanken är att ro-ro-fartyg är extra känsliga vid bogen, då den lätt och snabbt ska kunna öppnas för att lasta bildäck, men när fartyget kolliderar med något eller tappar bogvisiret på annat sätt och det inte finns ett vattentät skott bakom bilrampen, då kan vatten lätt tränga in på bildäck och vålla stora katastrofer som med bilfärjorna Harold of Free Enterprise i den engelska kanalen eller den polska Jan Heweliusz på Östersjön 1993.

Färjenäringslivet tryckte på att få så mycket bilplatser på bildäck som möjligt vilket medförde att lobbyn gjorde allt för att slippa ett platskrävande vattentät skott på bildäck.

Därför byggde Meyer-varvet bilrampen som ett vattentät skott, som till råga på allt stack in i bogvisirets övre del (se bilden ovan), så att risken var överhängande att rampen slits öppen när bogvisiret av någon anledning ramlar av. Den av Estland, Finland och Sverige sammansatta haverikommissionen JAIC tyckte dessutom att konstruktionerna av bogvisirets låsanordningar var för klena, underdimensionerade.

Tidigare hade mina 934 klienter från 17 olika länder även stämt det svenska Sjöfartsverket i Paris eftersom de som privat bolag hade sålt konsulttjänster till den estniska staten för att bygga upp ett estniskt sjöfartsverk efter befrielsen från kommunisthelvetet. De hade därför utfört och fått betald för många kontroller av Estonias sjösäkerhet. Men det visade sig att Sjöfartsverket hade slarvat och t ex inte reklamerat den ruttna räddningsutrustningen på Estonia, med sönderfallna livvästar, lådor med dem som inte gick att öppna p g a för mycket lack, livbåtar som inte gick att sänka ner i vattnet och mycket mer.

Men efter massiva påtryckningar av hemliga tjänster så var man tvungen att befria Sjöfartsverket från ansvarsprocessen utan att de anhöriga hade gett tillstånd till detta. De informerades varken innan eller efter den märkliga händelsen.

De två förhandlingsdagarna i mitten på april 2019 visade att den franska domstolen agerade mycket amatörmässigt efter att ha fördröjt huvudförhandlingen med nästan 23 år. Det fanns ingen högtalaranläggning i salen vilket medförde att vissa advokater var svårt att förstå rent akustiskt. Det fanns ingen overhead projektor eller anläggning att visa en power point presentation eller film.

Naturligtvis hade inga tolkar organiserats av domstolen, trots att så många olika länder berörs i denna rättegång. Ägaren för tyska Meyer-varvet hade tagit med två egna simultantolk som dock inte fick tas i anspråk av andra.

Domstolen bestod av tre kvinnliga domare som inte hade med sig en enda teknisk expert, trots att det var de tekniska frågorna som stod i medelpunkten för en av Europas största civila skadeståndsprocesser.

Ingen av parterna hade kallat vittnen eller egna sakkunniga vittnen.

Svarandena Bureau Veritas och Meyer-varvet argumenterade mycket om vilket lands lag skulle användas av den franska domstolen. Jag hade valt Frankrike då de har en av Europas modernaste skadeståndsrätt. Att använda fransk rätt mot Bureau Veritas är inte svårt då de har sitt säte i La Défence, Paris. Men Meyer-varvets felkonstruktion har ingen lätt anknytning till fransk rätt. Här är det snarare tysk rätt som skulle kunna gälla. Därför borde domstolen kommit med en mellandom som reglerar enligt vilket lands lag denna process ska avgöras, då beloppen på skadestånd och gruppen av människor som har rätt till det varierar mellan olika rättssystem. Advokaterna måste veta sådant i förväg för att slippa argumentera parallellt enligt olika länders lagar. Om annan än fransk rätt tillämpas bör domstolen helst utse en egen expert i denna främmande lag.

Men domstolen hade inte förberett någonting angående dessa kniviga frågor.

Domarna ämnar tydligen att avgöra målet enbart enligt papperna och då ligger Bureau Veritas risigast till. Att de utställde falska papper går jämförelsevis enkelt att visa och begripa för en jurist utan teknisk utbildning.

Till råga på allt så flög det dessutom mal genom domstolssalen. Mycket symboliskt!

Vi får se hur domen blir den 19 juli 2019.

Även om vi vinner och får kanske 40 miljoner EUR tilldömd, så kan den förlorande parten gå till hovrätten i Versailles. Där kanske det tar ytterligare 23 år innan de är klara och sedan finns ju också Frankrikes högsta domstol. En tröst med hovrätten är i alla fall att den ligger vackert bredvid slottet i Versailles i en liknande stilig byggnad från samma epok.

Filmen nedan är från AFP filmad under en förhandlingspaus. Under rättegången är det filmförbud. De franska media gjorde en mycket bra bevakning av denna stora och viktiga process. De svenska svek som vanligt, bara korta notiser från TT togs med av några. Estnisk media var de enda utländska journalister på plats i Nanterre.

Tyvärr mörklägger även samtliga "alternativ"-media fallet Estonia. WTV är ensam om att regelbundet rapportera om Estonia-händelserna. Medias extrema Estonia-mörkläggningarna ledde till grundandet av WTV 2010. Sveriges enda fria media.

Annat om Estonia-processen i Paris på WTV:

M/S Estonia-rättegången i Paris avslutas i mitten på april 2019;

Estonia-rättegången i Paris 20 år, inget resultat ännu;

Estonia-processen utsatt för stor konspiration och sabotage;