Riksbankens historiska nollränta idag gav utmärkt anledning för "experter" och gammelmedia att ljuga om penningsystemet. Man vill ge intrycket att bankerna behöver låna pengar från Riksbanken för att i sin tur få förmågan att låna ut pengar till privatpersoner och företag. Så är det inte. Bankerna behöver inte Riksbanken för att låna ut pengar. De producerar pengarna själva i samband med utlåningen i sina datorer. Detta bekräftade Bank of England i våras med all önskvärd tydlighet. Vi har principiellt samma banksystem som i England.

Därför spelar det ingen större roll att Riksbanken sänker reporäntan till 0 procent. Om en privatbank vill ge ett lån tittar de inte på reporäntan utan kundens kreditvärdighet och säkerheterna. Bankerna behöver inte skaffa fram pengarna från Riksbanken. De kan låna ut ändå. Enbart för att det inte skall komma fram att bankerna själva tillverkar pengarna brukar de sänka sina räntor när Riksbanken gör det. Enbart på dessa lösa och skamliga boliner finns det ett samband mellan Riksbankens reporänta och bankernas räntorna till kunderna.

Riksbanken är därför helt oförmögen att styra penningmängden och därmed inflationen!

Allt prat om inflationsmål är spel för gallerierna då inte Riksbanken gör pengarna utan privatbankerna, med undantag av de 4,3 procent kontanter, som Riksbanken har monopol på och som därför måste lånas in till privatbankerna. Enbart när det gäller kontantlån finns ett direkt samband mellan reporäntan och bankräntan. Men hur ofta lånar vi kontanter från en bank i Sverige, som systematiskt konspirerar mot kontanterna?

Riksbankens och politikernas snack om inflationsmål är vilseledande. Det börjar med att de utgår från en felaktig definition av inflation. Enligt den bankvänliga definitionen som Riksbanken och SCB kör med är inflation förändringen i konsumentprisindex, KPI. Detta är dock så vinklat att det är helt enkelt fel.

Inflation är penningmängden (svenska kronor för att inte komplicera bilden med utländska valutor, som inte kan produceras i Sverige) i samhället jämfört med hur mycket folk har arbetat, Sveriges bruttonationalprodukt, BNP. Blir penningmängden större än BNP får vi inflation. Blir den mindre plågas vi av deflation.

Det är omöjligt i Sverige att hitta siffor på den totala penningmängden jämförd med BNP. Nästa lögn kommer nämligen vid definitionen av penningmängden. Det vanliga är den s.k. M3 mängden, som bankerna har hittat på för att förvirra folket, så att det inte kommer fram att bankerna har olagligen roffat åt sig makten att producera pengar istället för staten. Enligt officiell statistik var penningmängden i Sverige i mars 2014 (förmodligen då i slutet på 2013) 2 440 miljarder kronor.

Vi vet dock att samtliga pengar i Sverige emitteras, föds, som lån, även de 4,3 % kontanter. Därför borde den totala mängden skulder i Sverige motsvara den totala penningmängden. Varje gång en skuld återbetalas till banken minskas penningmängden. (Därför är det så känsligt med amorteringar.) Detta är matematiskt tvingande, då det inte finns ett annat sätt att producera pengar i Sverige.

Det finns dock ingen samlad siffra över den totala skuldmängden i Sverige. Då den sedan skall jämföras med BNP och den diskuteras mest på årsbasis, utgår vi nu från året 2013.

Man måste räkna ihop de privata hushållens skulder med företagens, kommuners (och landsting) och statens. Bankernas skuldsättning i kontanter hittade jag inte, men bör egentligen också räknas in samt den lilla mängden digitala pengar bankerna lånat via RIX-datasystemet från Riksbanken.

Utlåning till hushållen uppgick till 2 928 miljarder kronor året 2013, och till icke-finansiella företag var det under samma period 1 887 miljarder kronor (räknat efter mars 2014 siffror).

Kommunernas skulder var 2012 (kunde inte hitta siffror för 2013) 443,3 mdkr, och för landstingen 27,0 mdkr.

Sveriges statsskuld var den 30 december 2013 1 277 068 606 660 kronor.

Totalt var 2013 skuldsättningen enligt dessa litet osäkra siffror i hela Sverige (bortsett från bankernas egna skulder) 6 562,3 mdkr. Detta är alltså den totala penningmängden i Sverige bortsett från kontanterna, då dessa enbart kan lånas av bankerna från Riksbanken.

Detta rimmar illa med den officiella statistiken för penningmängden som anger 2 440 miljarder kronor.

För att nu kunna räkna ut inflationen (på latin = blåsa upp penningmängden) måste dessa 6 562,3 mdkr jämföras med Sveriges BNP för 2013, som uppgick till 3 776 miljarder kronor. Dessa siffror i relation är 1,74 vilket är den egentliga inflationen.

Även om man vill använda den gängse använda definitionen av inflation genom att enbart titta på prisökningen av varor och tjänster så bör man ju ta med bostads- och aktiepriser också. Särskilt på bostadspriserna kan vi se en extrem prisökning och därmed inflation: under de senaste 20 år med 750 %.

Det är dock principiellt fel att acceptera en viss inflation som naturgiven. Målet skall vara ingen inflation alls, då den urholkar besparingar och löner. I ett ärligt penningsystem, som den Vita Skolan i Nationalekonomi förespråkar, där pengar förstatligas men inte bankerna, förekommer ingen inflation alls.

Nollränta och inflation är därför tydliga indikatorer att hela vårt penningsystem är felaktigt och måste reformeras.

Men det är dock principiellt positivt om pengar lånas ut utan ränta. Då slipper vi problemet att bankerna vill ha tillbaka mer än vad de givit. Att bankerna inte producerar penningmängden för räntorna är ju ett av de stora problemen i dagens penningsystem, som gör det till ett pyramidspel i stil med hela havet stormar.

Se även på White TV: Bankernas dubbla boräntebluff;

Bank of England bekräftar att den största delen av pengarna görs av privatbanker genom lån;

Politiker och journalister för dumma att ställa viktigaste jobbfrågan: varifrån kommer pengar?;