Den svenska tankesmedjan Global Utmaning har i början av 2013 hållit ett högklassigt seminar i Sverige: "Financial reform for a sustainable economy". Det mest lysande bidraget kom från en International Monetary Fund (IMF) medarbetare, Michael Kumhof. Han återupplivar The Chicago Plan, därför att många av de ledande ekonomiprofessorer i USA på 1930-talet som förespråkade en vettig bankreform, kom just från denna stad. Mest kända blev Irving Fisher och Henry Simons. Jag kallar det för 100%-systemet, då kapitaltäckningskravet skall höjas från dagens max 8% till 100%. Kumhofs uppsats kan laddas ned här.

Källa, Irving Fisher, var en av få visa ekonomiprofessorer

Fisher förlorade allt i den stora kraschen 1929 på Wall Street och blev förbannat, att han som ekonomiprofessor inte hade förutspått krisen och säkrat sig. Så han gick till slut till botten med sin forskning, vilket inte är lätt, då han systematiskt blivit vilseledd under sin utbildning, och upptäckte att två fel i banksystemet måste ändras:

1. att privata banker får tillverka pengar ur tomma intet

2. att alla pengar tillverkas som kredit

Han ville därför ta från bankerna deras makt att göra pengar genom att monopolisera detta privilegium hos staten, regeringen, där den ursprungligen fanns, när USA blev född 1776. Dessutom får pengar inte tillverkas i form av lån utan som engångsbetalning, fri från återbetalningskrav eller räntor.

Michael Kumhof är ett fenomen. Att han har kvar jobbet på IMF är ett under. Hoppas att han får leva länge och inte blir mördad. Hans reformförslag överensstämmer i stort sett med den från den Vita Skolan i Nationalekonomi, genom att plädera för de idéer som Irving Fisher redan kom med på 1930-talet, se punkterna 1. och 2. ovan.

Hans förslag att låta regeringen tillverka pengar är dock mindre bra. Om vi nu skall reformera banksystemet, så skall det göras optimalt. När USA grundades var maktdelningsläran från Montesquieu ung. Då var det mera förståeligt att man ville ge regeringen penningmakten. Men med över 200 års erfarenhet vet vi nu, att maktdelningsläran har urvattnats alldeles för mycket och andra makter, som media eller hemliga sällskap/frimurare t.ex., har inte tagits hänsyn till alls. Då penningmakten är den viktigaste i ett samhälle, bör den vara hos en fristående institution, som väljs av folket precis som riksdagen, Monetative. Då Riksbanken redan idag tillverkar pengar, skall de fortsätta att göra det, men deras styrelse skall väljas i allmänna val vart sjätte år, för att få en stabilitet i penningpolitiken.

Den andra väsentliga bristen i Kumhofs förslag är att han inte anger en pålitlig mekanism, hur mycket pengar staten skall producera. Den Vita Skolans idé, att knyta pengar till arbete löser detta. På så sätt avskaffar vi  inflation, konjunktur-cykler och arbetslöshet.

Det som är riktigt glädjande i Michael Kumhofs tal är upplysningen, att de ekonomiska läroböcker ljuger och att det inte är så att bankerna behöver ha en pengareserv, som Riksbanken eller någon annan har tillverkat, för att kunna göra pengar själva. Kumhof påpekar helt riktigt, att det är tvärtom. Bankerna tillverkar pengar ur tomma intet och det resulterar i att reserver blir skapta.

Han avslöjar också mycket skickligt, att Riksbanken i praktiken inte har några effektiva möjligheter, att styra penningmängden. Ändringen av reporäntan är enbart spel för gallerierna.

Är det för att White TV och den Vita Skolan i Nationalekonomi sparkar etablissemanget i Sverige på sina ömmaste delar, att ett sådant fint seminar plötsligt fick äga rum här?