Denna recension av Stefan Torsells nya Estoniabok var en beställning av Nya Tider, som dock tyvärr inte publicerade den:

 

Ännu en läsvärd Estonia-mörkläggning av Stefan Torssell

Stefan Torssell är känd skribent från Avpixlat och ofria Fria Tider. Han fick 1995 kort efter M/S Estonias förlisning den 28 september 1994 jobb hos Sjöfartsverket i Norrköping som byrådirektör. Var detta en slump?

Stefan Torssell har aldrig spelat en roll i sökandet efter Estoniasanningen. Först ca. tio år efteråt dök han upp och lämnade några avslöjande avtryck. Efter lång tid har han nu sommaren 2016 kommit ut med en bok om Sveriges största katastrof i modern tid: M/S Estonia Svenska statens haveri.

Boken är mycket väl formulerad och stundom kryddat med humor där det passar med hänsyn till det blodiga ämnet. Torssell går inte så mycket in i de tekniska frågorna utan belyser mera samhällets agerande. Bra är att han ger fokus på Bertil Calamnius och dennes familjs lidande (sid. 382 f). Enbart passagerna där Torssell läser lusen av Carl Bildt, Mona Sahlin och Sjöfartsverkets övermörkläggare Johan Franson är värda att köpa och läsa boken.

Intressant är också den helt nya uppgiften, att en amerikansk ubåt skulle vara inblandad i Estonias förlisning, Albany II (sid. 347). Tyvärr anges inga källor.

Den som inte är insatt i Estonia-frågan kan skaffa sig en snabb överblick, men skall inte tro, att man får hela bilden. Boken tar i itu med många skandaler och mörkläggningar, men förtiger systematiskt de mest känsliga bitarna, precis som de flesta andra Estoniaböckerna. De källor som Torssell citerar flitigast är typiska mörkläggarböcker: man släpper fram några skandaler men det mest explosiva materialet undanhålls.

Så har det varit hela tiden i Estoniasåret, ju tidigare publikationerna är, desto större mörkläggning. Ju mer Jutta Rabe och jag har publicerat och fokuserat på att M/S Estonias förlisning var det största massmordet i svensk historia, desto mer har publicerats, som ger en bättre uppfattning om Estoniagate, men aldrig hela den tillgängliga bilden.

Trots mycket bra kritik mot Sjöfartsverket förtiger Torssell den juridiskt svagaste punkten, att deras kontroll av Estonia strax före den sista resan gjordes i privaträttslig ram, som välbetald konsult, och inte som myndighet, vilket hade det gjort lättare för Sjöfartsverket att smita från ansvaret i min stämning mot dem i Paris-domstolen för exakt 20 år sedan.

Torssell utelämnar systematiskt alla bevis för att M/S Estonia attackerades med flit, som  t ex jag har sammanställt i min bok M/S Estonia sänktes. Jag och boken nämns över huvud taget inte i Stefans bok trots att vi känner varandra sedan 2014, då vi gjorde en populär intervju för White TV om Estonia, som inte heller hänvisas till.

Här listas nu några av de viktiga fakta som Torssell mörklagt och förtigit för att läsaren inte skulle kunna dra slutsatsen att Estonia sjönk efter en explosion ombord (se sid. 312 i boken, alla sidor ovan och nedan relaterar till Torssells nya bok):

1. Trots att Torssell citerar nyckelvittnet Carl Övberg ofta, får läsaren inte veta att Övberg såg svart rök från fören som indikerade en explosion (sid. 101)

2. Inget om talrika bombhot mot Estonia före förlisningen, som resulterade i flera RITS-bombövningar med helikopter, polis och hundar ombord.

3. Inget om att besättningen faktiskt under förlisningen gick ut med ett larm: Mr. Skylight 1+2, ett brandlarm på bildäck och därunder!

4. Inget om de kända nummerplåtarna från de militära lastbilarna som kördes ombord sist i Tallinns hamn.

5. Inget om två mindre båtar som i motsats till alla andra inte närmade sig den sjunkande Estonia för att rädda, utan stack fortast möjligt därifrån till den finska skärgården resp. Oskarshamn. Överlevaren Thure Palmgrens centrala vittnesmål (även om explosionerna) förtigs helt av Torssell.

6. Inget om polisens extremt negativa behandling av överlevande innan de fick gå i land i Sverige.

7. Inget om de påfallande många säkerhetstjänster från olika stater som tryckte sina smutsiga näsor i fallet.

8. Inget om sambandet mellan Palmemordet och Estoniamassmordet, t.ex. förtigs på sid. 148 f att Walter Kegö är en ökänd Palmemörkläggare från Säpo. På sid 251 f nämns inte att publiceringen av JAIC-rapporten kolliderade med riksåklagarens resningsansökan i Palmemordet, så att samtliga journalister var på den presskonferensen och inte på vår.

9. Inget om att Carl Bildts lögnstory om bogvisiret är precis den falska flaggan som massmördarna redan planerade innan de slog till mot Estonia.

sprängskador där bogvisiret satt, foto Jutta Rabe

10. Inget om att visiret sprängdes bort (sid. 139) trots klockren teknisk bevisning. Inget om Brian H. L. Braidwoods sprängutredning.

11. Inget om min stämning av svenska staten inför domstolen i Strasbourg mot betongövertäckningen och domstolens skandalösa beteende. Det stämmer inte att Estoniafrågan aldrig har prövats rättsligt.

12. Inget om min sändning på TV 3 Efterlyst 1997 (för första gången utan poliser) där bara ett enda medium vågade ta upp misstankarna om massmord på M/S Estonia.

13. Inget om våra filmbevis på det stora hålet på styrbordssidan (sid. 175). Inget om det bortklippta filmmaterialet.

14. Nedvärdering av mitt stjärnvittne militärdykaren Håkan Bergmark utan konkreta fakta. Han såg att hålet hade sprängts (sid. 139). Inget om alla hot mot Håkan, som han berättade för mig och som förklarar varför han blev svår att få tag på.

15. Inget om de sensationella bombbilderna på vraket som Johan Ridderstolpe och jag hittade och som gav en stor vändning i hela Estoniadiskussionen. Dessa bombbevis var det egentliga skälet, varför Carl Bildt så plötsligt avgick augusti 1999 utan ett nytt jobb. Torssells uppgifter stämmer inte (sid. 198).

16. Jutta Rabe svartmålas på felaktiga grunder med syftet att hennes sprängutredningar skulle minska i värde (sid. 312). Jutta Rabe har aldrig mörklagt i motsats till Stefan Torssell!

17. På sid. 114 ges ingen förklaring vilken Analysgruppen är, trots att den citeras. Dess ordförande Röda kors chefen Peter Örn (L) nämns inte i hela boken, då han rekommenderade på regeringens uppdrag 1998 att kropparna skulle bärgas. Då flera har sprängskador hade skandalen blivit ett faktum. Mona Sahlin saboterade sedan regeringens egen rådgivare, efter att Bill Clinton hade ringt statsminister Göran Persson samma dag, som Peter Örn lät sin bomb brisera.

18. Inget om Svenska Dagbladets och Aftonbladets förtalskampanj mot mig efter bombfilmerna som ledde till en ny Estonia förening: Estonia Litigation Association (ELA).

19. Inget om vår stora demonstration på Norrmalmstorg 2002 med samtliga anhörigföreningar, där vi visade bilderna på de odetonerade sprängladdningarna som hittades på Estonias skrov.

20. Inget om Jutta Rabes och min Estonia-fictionfilm Baltic Storm och censuren mot den bara i Sverige.

21. Torssell svartmålar vittnet Silver Linde, som dömts för narkotikasmuggling (sid. 219), men upplyser inte läsaren om min utredning att Linde blivit oskyldigt dömd för att minska hans trovärdighet om påståendet att han delade sjukhusrum med Kalev Vahtras, en av de som överlevde men sedan mystiskt försvann. Torssells påstående att det skulle finnas ”ytterst oklara uppgifter om hans överlevnad” stämmer inte (sid. 364). Det finns klara uppgifter om mordet på honom efter att han överlevt.

22. Inget om att TV4:s hela Estoniaarkiv förstördes med flit av TV 4.

23. På sidan 191 skriver Torssell att 1 300 anhöriga stämde bl. a. rederiet i Parisdomstolen den 17 september 1996. Det var 944 anhöriga som stämde Sjöfartsverket, klassningssällskapet Bureau Veritas och Meyervarvet i Paris, men inte rederiet!

24. På sidan 318 anges felaktiga grunder varför Sjöfartsverket plötsligt inte längre är med bland de som stämts i Paris. Faktum är att den av mig valde franske advokaten fick så många påtryckningar att han var tvungen att släppa Sjöfartsverket ur processen utan de anhörigas medgivande! Han vägrade ge mig skriftliga uppgifter om processen trots att jag var hans uppdragsgivare. Jag var tvungen att anlita en annan advokat i Paris på egen bekostnad för att få veta vad som pågick i processen.

25. Inget om försäkringsbolagens konspiration.

26. På sidan 191 skriver Stefan Torssell: ”Det är omöjligt att ta reda på vad Parisprocessen handlar om.” Även det är en felaktig uppgift. Stefan och jag känner varandra sedan 2014 och har haft en positiv kontakt. Varför frågade han mig som upphovsman till Parisprocessen aldrig? Vi hade ju diskuterat många Estoniafrågor. Att ta reda på ansvarsprocessen var alltså enkelt för Stefan. Han ville inte. Bara de felaktiga uppgifterna om den enda officiella händelsen, som fortfarande är aktuell i Estoniafrågan efter 22 år, drar ner trovärdigheten av Torssells bok mycket starkt.

Min slutsats efter läsningen av M/S Estonia Svenska statens haveri är att Stefan Torssell inte är en fri man. Han har en mäktig uppdragsgivare och den är kriminell.

 

Henning Witte Stockholm den 21 september 2016

 

Annat om Estoniagate på WTV:

Chalmers Estonia-ljuger för hela världen; svensk vetenskap en hora