foto Henning Witte

I mitten på juli1996 fick jag uppdraget av den största och enda internationella anhörigföreningen efter Estonia-katastrofen, Den Internationella Stödgruppen (DIS), att ta hand om den stora ansvarsprocessen efter den största civila fartygsförlisningen i Europa i modern tid med nästan 1 000 döda. Det var bråttom, om två månader skulle alla skadeståndskrav preskribera enligt internationell sjörätt. Rorofärjan sjönk den 28 september 1994 för 22 år sedan på väg från Tallinn till Stockholm.

De närmaste två år innan hade ett internationellt advokatteam skött denna fråga under ledning av den amerikanske advokaten Richard Singleton. Officiellt hade USA inget med fallet att göra, då det inte fanns amerikanska offer ombord och amerikansk rätt inte vidrördes på andra områden heller. Men vi vet nu att USA spelar en avgörande roll i mörkläggningen av fallet och att den svenska militära underrättelsetjänsten MUST hade bemannad styrelsen av DIS, bl. a. med majoren Allan Sooman.

Singleton hade byggt upp ett team av sju advokater från Sverige (advokatfirman Vinge), Norge, Tyskland och Frankrike. Det enda de åstadkom var en processtrategi att mörklägga fallet. Bara det tyska Meyervarvet och det franska klassningssällskapet (en slags bilprovning för fartyg) Bureau Veritas (BV) skulle stämmas. Dock inte det svenska Sjöfartsverket, som hade åtagit sig säkerhetskontroller på Estonia på privaträttslig basis som konsult åt den unga estniska staten. Sjöfartsverket hade uppdraget av staten att gå med vinst och då gällde det att fakturera bra. Den estniska staten luggades rejält, trots extremt bristfälliga kontroller. Ekots Erik Ridderstolpe grävde upp blodsfakturorna senare.

Singletons advokatteam hade inte kommit igång under de nästan två år. Ingen hållbar strategi, inget vettigt alls. För att rädda fallet kopplades jag in i sista sekund. Jag blev chockad. DIS ville att jag skulle samarbeta med dem, men jag vägrade. Då fick jag uppdraget ensamt för 944 käranden, och knappt någon tid.

Jag tillskrev alla i det tyka och franska teamet om de kunde tänkas samarbeta med mig, men de var trogna mot Singleton. Då fick de foten allihopa. Singleton kom direkt med stora arvodeskrav. Han visste att de anhöriga hade samlat ihop en ansenlig processkassa, vilken Singleton ville ha ensamrätt på.

Jag hetsade den internationella sjöfartstidningen Lloyd's List på Singleton och berättade för dem vilken klåpare han är. Hela branschen kunde läsa det. Jag hotade Singlteon med flera inslag. Då gav han sig och fick inte en spänn.

Jag valde en fransk advokat med sjörätt som specialitet, som jag kände från den tysk-nordiska juristföreningen: Erik Schmill i Paris. Enligt europeisk processrätt kunde vi göra en s.k. forumshopping, välja mellan Tyskland (varvet), Sverige (Sjöfartsverket) och Frankrike (Bureau Veritas). Tyskland hade varit bäst för mig, då jag är tysk advokat och detta hade gett mycket reklam. Men jag såg redan då att Sverige och delvis Tyskland deltog i den stora mörkläggningen av Estoniakatastrofen. Dessutom har Frankrike Europas modernaste skadeståndsrätt och Sverige det sämsta. Därför blev det Paris, Nanterre, där BV har sitt huvudsäte.

Före inlämnandet av stämningsansökan den 17 september 1996 vid tingsrätten i Nanterre hade jag bett anhörigföreningen SEA med deras advokat Mats Wikner om ett möte med mig och Schmill på mitt kontor i Stockholm. Det fanns en liten juridisk risk att deras lilla Estonia-process för sex anhöriga skulle kollidera med vår. Dessa sex hade nämligen heroiskt tackat nej till alla försäkringspengar från rederiet Nordström & Thulin, för att kunna stämma dem. Problemet var bara ett den urgamla Sjölagen hade precis förnyats och enligt dessa klara lagregler gick det inte att hålla rederiet ansvarigt. Deras process var dömd att misslyckas. Därför bad vi dem att vänta med att lämna in sin stämningsansökan, så att 944 skulle få företräde för 6. Detta vägrade de dock. SEA är också kontrollerad av den svenska militären.

Vi enades om en kompromiss: DIS och SEA skulle lämna in sina stämningar samtidigt. Men de svek överenskommelsen och lämnade in sin utsiktslösa stämningsansökan före oss, utan att informera oss. Detta bidrog till att vår rättegång kunde saboteras fram till idag, under 20 år! Tack SEA och Lennart Berglund!

Det första som de tre svarandena invände i Paris var naturligtvis, att det pågick en Estonia-rättegång i Sverige med sex man och att det fanns risk för motstridiga domar inom EU och därför skulle Parisdomstolen vänta, tills hela processen i Sverige blev klart.

Domaren Xavier Raguin i Paris nappade mer än gärna på detta och satte så effektivt stopp för 944 käranden från 19 olika länder. Problemet var bara att det inte fanns risk för motstridiga domar, då vi inte hade stämt rederiet (vilket oseriösa skribenter som Stefan Torssell påstår) och de sex hade inte stämt varvet, BV eller Sjöfartsverket. Det var fyra olika problemområden. Hovrätten i Versailles (mycket vacker byggnad) tyckte som vi och återförvisade till Nanterre. Men de var politiskt styrda och ändrade inget.

Slutligen hamnade Estonia-rättegången i Frankrikes högsta domstol som återförvisade till Versailles, vilket i sin tur överklagades av våra motparter, trots att året 2002 redan passerat för länge sedan. Då förlorade nämligen de sex sabotörerna sin Estonia-process i Sverige hos Högsta domstolen av precis de skäl, som jag hade förutspått.

Vi trodde ju att vägen i Paris nu skulle vara fritt, men icke sa Nicke.

Parisdomstolen hade nämligen torpederats från flera håll. Redan under den första förhandlingsdagen den 21 oktober 1996 satt en fransk åklagare på domarbänken. Schmill var upprörd. Sedan WW2 fanns en nödregel i den franska civilprocesslagstiftningen, att en åklagare får övervaka ett tvistemål, om vitala intressen för den franska staten berörs. Det fanns dock bara två franska offer och BV var ett rikt multinationellt bolag, som inte skulle gå i konkurs efter våra skadeståndskrav.

Kort innan hade nämligen rättschefen i det svenska kommunikationsdepartementet, Anders Iacobaeus, gått ut offentligt och hotat att påverka domstolen i Nanterre med diplomatiska medel, att inte tillåta en dykundersökning av vraket, som den franska juridiken gav oss rätt till. Frankrike hade då inte skrivit på den kriminella dykförbudslagen.

Mycket riktigt, så bröt den franska domaren mot fransk lag, och vägrade att ge oss bevissäkringsförfarandet (référé), där vi krävde en fullständig dykundersökning av vraket, då vi redan visste, att Sjöfartsverket och andra hade klippt bort centrala filmdelar efter deras dykningar 1994.

Sedan blev konspirationen mot Estonia-rättegången ännu värre. Inte bara jag utan aven Schmill blev hotad. Han slutade kommunicera med mig och svarade knappt, när de anhöriga hörde av sig. Jag var tvungen att anlita en annan advokat i Paris på egen bekostnad för att kunna veta vad som hände under rättegången. Naturligtvis vägrade de svenska försäkringsbolagen under ledning av Folksam att betala detta.

De hade även slutat betala mig efter alla smutskastningsartiklar mot mig på första sidan med bild i SvD och AB.

Så blev rättegången även en ekonomisk katastrof för mig, trots god betalning i början.

Schmill fick så mycket påtryckningar att han även släppte Sjöfartsverket ur rättegången, utan att jag eller de anhöriga hade gett tillstånd till detta. Hade jag velat anmäla honom till samfundet, så hade han åkt ut kvickare än fort. Men jag anmälde inte, då jag visste, vilka brottsliga krafter som tryckte, främst Mossad och CIA.

Detta är ett av skälen varför Mossad får så mycket stryk på White TV. När media svartmålade- och svartlistade mig, efter att jag dristade mig att publicera bilder på odetonerade bomber på Estonias skrov, lovade jag mig att en dag ha en egen Tv-kanal.

Jag har de senaste veckorna ideligen försökt att få kontakt med kollegan Schmill i Paris. Han svarade bara en gång och då bad han att jag skulle återkomma, då han var på tjänsteresa i Moskva. Sedan dess har han vägrat att svara. Det enda jag vet i dagsläge är att processen är vid liv, men nästan död. De anhöriga fick varken sanningen eller skadestånd. Inte en enda förhandlingsdag om frågan, vem som är ansvarig för M/S Estonias förlisning och det oändliga lidandet för hundratusentals anhöriga.

Jag tar inte illa upp. Det är synt om Schmill. Han är inte lika fri som jag .......

Filmen är från 20-årsdagen, då ingen svensk journalist vågade berätta om Estonia-processen, eftersom detta hade inneburit att nämna mig, trots att processen är den enda officiella händelsen, som fortfarande pågår. Allt annat har gått i graven, även Mona Sahlins rykte.

Annat om Estoniagate på White TV, som där även har sin egen meny:

Hela Sverige ljuger om Estoniakatastrofen;

Estonia filmen Baltic Storm utsatt för svensk konspiration;