När jag besökte Spiegel-journalisten och Estoniaforskaren Jutta Rabe hemma i Berlin för drygt tio år sedan strax efter jul, såg jag från rummet intill, att hennes elektriska julgransbelysning slocknade med jämna mellanrum, utan att någon var i julrummet, utan att alla andra elförbrukare gjorde samma sak, utan att det fanns en glappkontakt, vilket vi kort därefter kunde konstatera. Jag gick in i rummet och det pirrade, vibrerade enormt stark i min ryggrad, mellan skulderbladen. Jag kände att en negativ varelse var i rummet, utan att kunna se det. Julgransbelysningen fortsatte att gå amok. Jag skrek högt: "Ut med dig ditt svin. Du har ingen rätt att vara här (på tyska förstås)!" Det blev omedelbart lugnt i rummet, inget pirrande längre och julgransbelysningen fungerade utan problem.

När något år därefter min fyraåriga systerson drunknade i en swimmingpool i Malawi kom samma pirrande känsla efter hans död. Jag kände tydligt att han tog kontakt med mig och blev mycket glad.

När min mamma dog nu i januari 2012 fick jag samma starkt pirrande känsla i min ryggrad mellan skulderbladen direkt efter att hon hade slutat andas. Under begravningen såg en ung tjej, att min mamma satt på en bakre kyrkbänk, mycket yngre i sitt utseende och med vackra kläder. Mamma kunde inte förstå, att alla i kyrkan var så ledsna. Hon var kvar i sin astralkropp, i vilken man kan välja sitt utseende och sina kläder precis som man önskar. Människor i sina astralkroppar kallas ofta för spöken.

När min papa nu dog i slutet på november 2012 gick det inte så lätt för honom att dö. Jag önskade det för honom efter 89 år av kärleksfulla uppoffringar och omsorg för Tyskland och sin familj. När han slutade andas, kom andningen tillbaka efter ca. två tre minuter. Men sedan slutade han andas för gott. Då, direkt efter att han slutade sista gången, kände jag det numera välbekanta och efterlängtade pirret mellan skulderbladen. Jag blev mycket lycklig, att han hade klarat av övergången och tackade döden, som jag hade bett om hjälp. Döden är en levande änglaliknande varelse, på mycket hög nivå, som hjälper även vid födslar.

Jag berättar denna historia för att öppna ögonen för alla, att inte vara rädd för döden, att döden är enbart en övergång till en mestadels ljusare värld, den egentliga världen. Vårt liv är bara en slags illusion, ett avancerat datorspel för själen, som skall gå i livets skola och lära sig någonting. Detta är meningen med livet; inte att roffa åt sig så mycket prylar eller pengar som möjligt. Vår kropp är bara en rymddräkt för själen, eller bättre sagt själens avancerade biodator. Vi skulle aldrig komma på idén, att bedöma en astronaut efter sin rymddräkt eller dator. Vi är själen, inte kroppen.

Nedan visas en kort film med Mary Ann Winkowski, som kan tala med de avlidna. Hon är upphovskvinna till den populära TV-serien Ghost Whisperer. Hon har hjälpt den amerikanska polisen och FBI i otaliga fall att lösa grova brott, genom att tala med det avlidna offret, som kunde tipsa om var kroppen låg, eller vem som var mördaren. Bara så mörka mörkläggare som polisprofessorn Leif GW Persson vilseleder allmänheten, genom att förneka att medialt begåvade människor har kunnat hjälpa polisen att lösa ouppklarade brott i tusentals fall.

Mary Anns bok When Ghosts Speak: Understanding the World of Earthbound Spirits kan jag varmt rekommendera. Jag läste ur den för min mor, för att förbereda henne för döden.

http://www.coasttocoastam.com/guest/winkowski-mary-ann/6333