Kungen, adeln och regeringen lät folk svälta ihjäl nödåren 1867-69, pensionärerna snart där?

Historien skrivs av segrarna, i Sverige under 1800-talet av släkten Bernadotte och de franska frimurarna som backade upp dem. Frimurarorden Grand Orient i Paris låg bakom konspirationen mot Sverige och Gustav III, en av Sveriges bästa regenter någonsin. Den franska påverkan mot Sverige ledde inte bara till förlusten av den östra rikshalvan (idag Finland) utan också till att en fransk general, Bernadotte, blev svensk kung trots att Sverige hade eget kungahus.

De första Bernadotterna förtryckte Sverige på ett skrämmande sätt likt CIA och Mossad idag. Då ledde ondskan till massemigration, nästan 1/3 av det svenska folket fick fly till USA och andra länder, då de svalt ihjäl under den stora hungersnöden 1867-69 och därefter. Idag ska Sverige förstöras med massimmigration, också det orkestrerat av främmande makt. Att USA för ett migrationskrig mot Europa talas det bara i Tyskland och Frankrike om, inte i Sverige, då även svenska alternativ-media kontrolleras av främmande makt, med främst mind control. Inget annat europeiskt land är så under isen som Sverige!

Sverige har dock haft tur i en sak: genom bröllop med tyska och andra ädla prinsessor har Bernadotterna förfinats så till den milda grad, att Sverige idag har världens bästa Kungahus. Det enda som nuförtiden inte är ruttet i den svenska staten är Kungahuset!

Källa: Det förekom kritik mot hur nödhjälpen fördelades. Här en satirteckning ur tidningen Fäderneslandet från den 14 december 1867

Bakom Kulisserna återpublicerade nyss ett bra inslag om nödåren 1867-69. Där blir det tydligt, att de svältande svenskarna inte fick hjälp av varken det extremt rika Kungahuset, adeln eller regeringen. Man tyckte att de fattiga fick skylla sig själva trots extremt kall vinter och stekhett sommar 1867. Tidningarna var på den tiden tydligen modigare mot makten än idag och alarmerade om massvälten, så att hjälp kom från utlandet. Men detta konfiskerades av de rika och enbart det svältande som kunde ta lån/ge fullgod säkerhet fick de utländska gåvorna. Det var naturligtvis knappt några av de svältande som var kreditvärdiga, för då hade de lånat pengar redan innan för att kunna köpa mat. Vilken fruktansvärd konspiration mot svenska folket! Redan då!

".... Hur skulle man veta att nöden var så stor att staten måste gripa in? Kanske var de fattiga bara lata och bortskämda? I början av hösten 1867 rekommenderade landshövdingen i Västernorrland, August Weidenhielm, regeringen i Stockholm att inte ge nödhjälp till en viss kommun i hans län. »En allmän klagan« hörs visserligen, skrev han, men skulle man hjälpa folket nu skulle man säkert behöva göra det igen nästa år. »Anspråk av betänklig natur« kommer i så fall att följa, menade Weidenhielm.

Till att börja med följde också regeringen i Stockholm denna linje, och sa nej till flera av dem som bad om hjälp. Men till sist stod det ändå klart för alla att något måste göras. Motvilligt, och med stora förbehåll, beslutade regeringen att invånarna i de utsatta länen, framförallt Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland, men även Jämtland, Gävleborg och Dalarna, skulle få ta del av ett statligt undsättningsprogram.

Denna nödhjälp gavs inte som ett direkt bidrag, vilket många hade önskat. Regeringen slog istället fast att hjälpen skulle ges i form av lån som snabbt måste betalas tillbaka. Varje kommun skulle gå i borgen för lånet, vilket i sin tur kom att innebära att det mesta av nödhjälpen gavs till dem som man trodde skulle kunna betala tillbaka – och inte till dem som behövde det mest.

Men den statliga hjälpen var bara en del. Stora insamlingar till de nödlidande norrlänningarna ägde rum, inte bara i Sverige utan också utomlands. Tidningsartiklar i världens stora tidningar talade om hur svenskarna led och behövde undsättning. Och uppropen gav effekt.

Bidrag i form av kontanter och insamlade livsmedel kom från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, och även från Spanien, Portugal och Ryssland.

Allt detta innebar att en intensiv trängsel uppstod på Skeppsbrokajen i Stockholm under oktober och november 1867 när enorma mängder spannmål anlände, lastades om och skickades vidare upp längs Norrlandskusten.

Hjälpen tog tid att organisera, och när den väl kom fram var det många som lämnades utan – eftersom de helt enkelt inte ansågs kreditvärdiga. Istället fick de då antingen svälta, eller så tvingades de att utföra krävande nödarbeten mitt i iskalla vintern – bygga vägar och broar eller röja skog.

I andra fall skickades material ut så att kvinnor kunde sticka, sy eller tillverka enkla
träredskap – allt för att kunna byta produkterna mot nödhjälp. För maten kunde inte bara skänkas bort. Det skulle innebära att de fattiga blev bortskämda och lata, menade man.

.... Även de bidrag som samlats in runt om i världen med tanken att de skulle gå direkt till de svältande, hanterades på samma sätt."

Även idag lyser den svenska adeln med sin frånvaro när det gäller att rädda Sverige och göra motstånd. Inga av de svenska gula västarna i någon form med ledande positioner kommer från den svenska adeln t.ex.. I synnerhet den markägande adeln tänker enbart på sig själv i Sverige och gödas av en korrupt EU-jordbrukspolitik. Enda undantaget var Ian Wachtmeister från Ny Demokrati.

Idag är det många pensionärer och sjuka som svälter.

Läs även på WTV:

Kungahuset enda som är friskt i svenska staten;